Denna kandidatuppsats utfördes i samarbete med designteam från två svenska konfektionsföretag och riktas mot designteknik inom ämnesområdet textilteknologi. Studien syftar främst till att undersöka likheter och skillnader mellan 3D-avprovning och fysisk avprovning och vilka eventuella fördelar eller risker som 3D-avprovningar i så fall kan medföra i produktutvecklingen. Studien undersöker även, via uppföljningsintervju, designteamens upplevelser av att analysera 3D-avprovningar. Tidigare studier visar att företag i konfektionsbranschen använder 3D-avprovningar som verktyg för att bland annat reducera ledtiden i produktutvecklingen, genom att inte vara bundna till fysiska avprovningar och prototyper. Även om 3D-användning gör tidsbesparing möjlig så har fysisk avprovning en betydande faktor för produktens slutliga komfort och estetik. Respektive designteam, som inte hade erfarenhet av 3D, fick därför analysera och kommentera 5 stycken 3D-simulerade plagg. Dessa kommentarer jämfördes sedan med kommentarer från utförda designteamens fysiska avprovningar. Jämförelsen visade att designteamens önskade justeringar vid 3D-avprovning skulle medföra fler design- och mönsterändringar än vid fysisk avprovning. Detta tyder på att beslut som avgör plaggets passform och design inte bör utföras genom enbart 3D-avprovningar. Inga justeringar utfördes via beslut i 3D, endast fysiska avprovningar har legat som grund för designteamens eventuella vidare produktutveckling av plaggen. Hade designteamen däremot utfört justeringar baserat på 3D-avprovningar, parallellt med ändringar baserat på fysiska avprovningar, hade följande fysiska prototyper troligtvis medfört synliga skillnader i passform och design. Dock visade intervjuer med erfarna användare av 3D, samt uppföljningsintervjuerna med designteamen, att designteam kan använda 3D-teknik som kommunikationsverktyg, i ett tidigt skede i produktutvecklingen. Detta för att verifiera att designteamet har en gemensam uppfattning om plaggets generella utformning. / This bachelor’s thesis is written with a focus on design technology in the field of textile technology and was in a collaboration with design teams from two Swedish clothing companies. The study is primarily aimed to examine similarities and differences between 3D-fitting and physical fitting. The study also investigates what benefits or risks 3D-fitting might result in regarding the garment development. Further, the study examines each of the design team's individual experiences of analyzing 3D-fitting via follow-up interview. Previous studies show that companies in the clothing industry use 3D-fitting as a tool to reduced lead time in garment development, by not being tied to physical fitting and physical prototype. Although 3D use makes time saving possible, physical fitting is a significant factor for the comfort and aesthetics of the final garment. Each design team, having no prior experience in 3D, analyzed and commented on 5 pieces of 3D simulated garments. These comments were then compared with comments from the design teams’ physical fittings. The comparison showed that the design teams desired adjustments in 3D-fitting would result in more design and pattern changes than at the physical fitting. This indicates that decisions that effects deign or fit of the garment should not be performed only by decisions via 3D-fitting. No adjustments where done from decisions in 3D, only the physical fittings have been the basis for the design team's further product development of the garments. However, if the design team had made adjusted based on 3D fittings, in parallel with changes based on physical fittings, the following physical prototypes would likely show visible differences in fit and design. Interviews with experienced users of 3D, and follow-up interviews with the design teams, showed that design teams can use 3D technology as a communication tool, in the early stage of the garment development. This would be to verify that the design team has a common idea of garment's general design and fit.

Denna studie är en kandidatuppsats inom ämnet textilteknologi med inriktning på designteknik. Studien undersöker skillnader mellan två olika graderingsmetoder. Undersökningen görs på uppdrag av ett svenskt modeföretag som vill undersöka om kundernas returer med anledningen ”fel storlek”, kan bero på graderingen. Syftet är att hitta en metod som gör att proportionerna i grundstorleken bibehålls även i de större storlekarna. Men också undersöka rörelseviddens roll för god balans i såväl grundstorleken som i största storleken. De två graderingsmetoder som jämförs är proportionell gradering och gradering med procentuell rörelsevidd. Som utgångspunkt skapas olika måttlistor anpassade efter de olika metoderna. Sedan graderas en tunika och en kofta, tillhandahållna från företaget. En 3D-avprovning görs för att utvärdera den visuella passformen, skillnaden mellan metoderna samt hur lik passformen blev den ursprungliga passformen för grundstorleken. Plaggmåttlistor jämförs samt visuella skillnader på mönsterdelar. En passformsjustering på en av modellerna görs för att undersöka hur det påverkar passformen i den största storleken. Resultatet av studien visar att det blir skillnad mellan de olika metoderna både visuellt på 3D-avprovningen, på mönsterdelarna samt värdemässigt i måttlistorna. Hur stora skillnaderna blir mellan metoderna beror på mängden rörelsevidd i grundstorleken. Dessutom observerades att skillnaderna mellan metoderna ökade ju längre ifrån grundstorleken en storlek befann sig. Resultatet av 3D-avprovningen visade att det är viktigt att passformen i grundstorleken är god innan gradering påbörjas och att det är fördelaktigt för plagg med mycket rörelsevidd att gradera med procentuell rörelsevidd. / This study is a bachelor's thesis in the field of textile technology with focus on design technology. The study examines differences between two different grading methods. The survey is carried out on behalf of a Swedish fashion company that wants to investigate whether the customers' returns for the "wrong size" reason may be due to the grading. The aim is to find a method that keeps the proportions in the basic size even in the larger sizes. But also investigate the role of ease for good balance in both the basic size and the largest size. The two grading methods that are compared are proportional grading and grading with percentage ease. As a starting point, different measurement lists are created adapted to the different methods. Then a tunic and a cardigan, provided by the company, are graded. A 3D fitting is done to evaluate the visual fit, the difference between the methods and how similar the fit became the original fit for the basic size. Garment measurement lists are compared as well as visual differences on pattern parts. A fit adjustment on one of the models is done to investigate how it affects the fit in the largest size. The result of the study shows that there is a difference between the different methods, both visually on the 3D test, on the pattern parts and in terms of value in the measurement lists. The magnitude of the differences between the methods depends on the amount of ease in the basic size. In addition, it was observed that the differences between the methods increased the further from the basic size. The result of the 3D test showed that it is important that the fit in the basic size is good before grading and that it is preferable for garments with a lot of ease to be graded with a percentage ease.

Denna studie om 3D-avprovning för sport-tights är en kandidatuppsats i designteknik. Företaget studien är utvecklad för jobbar med sportkläder och har i dagsläget ett intresse av att använda sig av 3D-simulering som avprovningsmetod. Vid utveckling av tights anpassade för träning skickas i dagsläget flera prototyper mellan företaget och leverantören innan produkten kan börja produceras. För att framtagningen av produkten ska ta mindre tid, bli mer miljövänlig och kosta mindre undersöker studien om 3D-avprovning är applicerbart i företagets process för produktframtagning. För att kontrollera validiteten i 3D-avprovning av tights gjordes tre undersökningar med syfte att få förståelse för skillnaderna mellan en fysisk och en virtuell avprovning. Undersökningarna fokuserar på grundstorleken Small och den största storleken Extra Large. Studien visar att 3D-simulering till viss del är en fungerande avprovningsmetod för tights när det kommer till att kontroll av designen. För att kontrollera plaggens rörelsevidd är metoden i denna studie ej fungerande. Studiens deltagare visade en positiv inställning till att använda sig av metoden i deras produktframtagningsprocess men då främst som ett komplement till fysiska avprovningar tidigt i designprocessen. / This study on 3D fitting for sports tights is a Final Bachelor Degree Thesis in design technology. The company the study is developed for works with sportswear and currently has an interest in using 3D simulation as a fitting method. For the development of tights adapted for training, several prototypes are currently being sent between the company and the supplier before the product can start to be produced. In order for the production of the product to take less time, become more environmentally friendly and cost less, the study investigate if 3D fitting is applicable in the company's product development process. To check the validity of 3D fitting of tights, three surveys were made with the purpose of understanding the differences between physical and virtual testing. The studies focus on the base size Small and the largest size Extra Large. The study shows that 3D simulation is partially functional testing method for tights when it comes to controlling the design. In order to control the ease, the method in this study is not working. The participants of the study showed a positive attitude to use the method in their product development process, but mainly as a complement to physical fittings early in the design process.