Sverige är ett av många länder som utvecklar komplexa, samverkansbaserade förvaltningsstrukturer med ett brett spektrum av offentliga och privata aktörer. Dessa kallas av många statsvetare för governancenätverk. Varför sker detta? Vilka är de externa omständigheterna som leder fram till behovet? Vilka är de interna drivkrafterna i termer av mål och strävanden och vilka fördelar önskar man uppnå? Vilka är nätverkens utmaningar och problem? Vad kan man göra i termer av styrnings- och förbättringsåtgärder för att lösa dessa problem och leverera de fördelar som eftersträvas? Uppsatsen jämför teoribildningen kring governancenätverken med empirin i form av en fallstudie av den svenska järnvägssektorn med fokus på de krafter som ligger bakom nätverkens uppkomst, dess typiska utmaningar och problem men även möjliga förbättrings- och styrningsåtgärder. Den finner stora likheter mellan teori och verklighet men empirin ger också en konkretisering och detaljering av de teoretiska koncepten. Genom syntes av teori och empiri skapas ett sammanhållet och verklighetsnära ramverk kring drivkrafter, problem och styrning.

Svenska staten genomför långtgående omregleringar av viktiga samhällssektorer och utvecklar komplexa, samverkansbaserade förvaltningsstrukturer som omfattar både offentliga och privata aktörer. Dessa strukturer kallas inom statsvetenskapen ofta för governancenätverk och ställer helt andra krav på statens samhällsstyrning än den traditionella, hierarkiska modellen. Dock har många av dessa förvaltningsstrukturer under senare år uppvisat stora problem med såväl funktionalitet som resurseffektivitet och statens omregleringar och samhällsstyrning tilldrar sig betydande kritik både i den politiska och mediala debatten. Uppsatsen analyserar den svenska förvaltningspolitiken – med utgångspunkt i teoretiska modeller för nätverksstyrning och i empiriska erfarenheter av omregleringen av järnvägssektorn – och föreslår möjliga förvaltningspolitiska prioriteter och utvecklingsvägar för framtiden. Texten verkar därmed inom det problemområde som Bell och Park (2006:67) beskriver på följande sätt: “[…] it remains an empirically open question as to whether governments in fact have the requisite metagovernance skills and capacities.”