Städer har historisk sett byggts i områden med en hög biologisk mångfald. Som ett resultat av den urbana expansion som pågått under de senaste hundra åren, så har arters habitat ersatts och lokala ekosystem satts ur spel. Denna process där bebyggelse och infrastruktur bryter upp eller ersätter habitat benämns ’fragmentering’ och på en global skala är det en av de ledande orsakerna bakom en ökande utrotning av djurarter. Idag står vi sannolikt inför ett sjätte massutdöende, konsekvenserna av vilket kan antas vara förödande för den mänskliga arten. Detta har under de senaste åren lett till en ökande relevans för ämnet biodiversitet och allt fler nationella och globalt styrande organisationer skapar målsättningar för bevarandet av den biologisk mångfalden. För ämnesområdet fysisk planering innebär detta frågan om hur vi ska planera urbana miljöer med hänsyn för biodiversitet är av ett ökande intresse. Syftet med detta arbete är att undersöka och bättre förstå relationen mellan den fysiska planeringen av urbana områden och upprätthållandet av den biologiska mångfalden. Mer specifikt, hur den samtida svenska planeringen förhåller sig till dessa frågor. Arbetet har utgått ifrån de två naturvetenskapliga teorierna ekologisk nischteori och ö-biogeografisk jämviktsteori, vilka hjälper förklara sambanden mellan det fysiska rummet och det ekosystem. Detta perspektiv har varit utgångspunkten för att förstå grundläggande faktorer som har en inverkan på biodiversitet i urbana sammanhang, och vidare har det nyttjats för att tolkat kommuners hantering av frågan. I detta arbete har 22 kommuners översiktsplaner undersökts och 9 personer involverade i planering har intervjuats. Från denna undersökning har ett flertal slutsatser dragit om den svenska planeringens förhållningssätt mot biologisk mångfald. Denna undersökning tyder på stora brister i hänsynstaganden av biodiversitet, med ett flertal identifierade potentiella hinder som anses begränsa planeringens möjligheter till att arbeta med dessa frågor. Vidare uppmärksammas även en positiv inställning bland planerare och ett intresse för att arbeta mer med denna fråga, samt tecken som tyder på en potentiell positiv utveckling i hanteringen av biologisk mångfald. Arbetet avslutas med en diskussion kring potentiellt viktiga faktorer för en utveckling i en sådan riktning.