This thesis contends that conservative academic culture and the predominance of science-based courses can block the inclusion of green education into tertiary curricula. In the study, I used a participatory action research approach, embedded in a critical research paradigm, in order to work with interested students and community groups as well as academia at the University of Canberra. During the research period, I aimed to further develop green education on the campus, while observing responses of academia, students and environmentally related community groups. Data were analysed using an analytical model linking education with social change. The thesis addresses the following questions: how do students demonstrate their interest in environmental sustainability; why are formal studies within an institution unable to respond to student interest; what characterises the gap between formal university studies and non-formal environmental education in relevant community groups; what is green education, how is it put into practice, and does it bridge the gap between formal studies and community-based environmental education. The study found that the environmental science-based course at the university was focussed on the transmission of knowledge rather than the teaching of contemporary problem solving in the form of green education. The formal environmental education of the university setting varied greatly in terms of purpose, culture, values and philosophy from the environmental education of the community, which was compatible with the theory of green education. Communication between academia and community groups was minimal. The study also demonstrates that following student activities, green education has now been implemented in many universities around the globe, resulting in a breakdown of the barrier between formal and nonformal education sectors. Students have set-up and maintained links with the green education practiced by community groups, and have then brought ideas of green education into universities. Recommendations are made for green education at the University of Canberra.

Forskning påvisar ett flertal positiva effekter av utomhuspedagogik, såsom förbättrad fysisk hälsa och social interaktion, men utomhusundervisning i svenskämnet är i dagsläget ett område som endast studerats i begränsad omfattning. Denna studie syftar därför till att undersöka hur en svensklektion med fokus på berättande texter genomförs utomhus. Studien grundar sig i en lärsekvensmodell där iscensättning, första transformationscykeln och andra transformationscykeln är i fokus. Olika former av data samlades in för att studera dessa faser av lektionen. För studie av iscensättningen hade vi tillgång till lärarens planering, videoupptagning av lektionen och intervju med läraren. Första transformationscykeln hade fokus på fyra elever och dokumenterades med hjälp av fältanteckningar under lektionsmomentet. Andra transformationscykeln studerades med utgångspunkt från de texter som eleverna producerade under lektionen. Dessutom intervjuades såväl läraren som eleverna om hur de upplevde utomhuslektionen. Materialet analyserades med en deduktiv ansats där begrepp från lärsekvensmodellen användes för att strukturera data. Analysen av iscensättning och första transformationscykeln visar att såväl läraren som eleverna lyckades bra med att anpassa sig till de institutionella normer som utomhusmiljön innebär. Analysen av andra transformationscykeln visar att två av fyra texter innehöll spår av utomhusmiljön. Såväl läraren som eleverna uttryckte uppskattning av utomhuslektionen som helhet. Sammanfattningsvis visar vår studie därmed att det finns goda möjligheter att genomföra lektioner om berättande texter i en utomhusmiljö.