”African Solutions to African Problems” är en av Afrikanska Unionens nya ledord. Denna vilja om att ta mer ansvar för den afrikanska kontinenten och kunna agera som en säkerhetsaktör har resulterat i en ny säkerhetsdoktrin. För att kunna agera som aktör på den internationella arenan krävs att vissa förutsättningar existerar enligt en modell framtagen av Gunnar Sjöstedt. Dessa strukturella och institutionella förutsättningar kommer i denna studie att undersökas för att analysera huruvida AU kan agera som säkerhetsaktör. För att se hur AU de facto har agerat som säkerhetsaktör kommer organisationens agerande i Somalia år 2007-2010 samt i Libyen år 2011 att undersökas.  Den teoretiska anknytning som antas i studien är regimteori vilken fokuserar på att studera och förklara uppkomst och fortlevnad av samarbete inom internationella institutioner. Den empiriska analysen visar att AU saknar vissa strukturella och institutionella förutsättningar som anses nödvändiga för aktörskapaciteten. Den visar även att de målsättningar som har legat till grund för skapandet av dessa institutioner inte har förverkligats samt att regler och principer inte efterlevs.Vidare demonstrerar AU:s agerande i Somalia och Libyen att begreppet ”African Solutions to African Problems” är långt ifrån operationaliserat då AU inte kunnat enas om en respons samt agera samstämmigt i de kriser som undersöks.