Uppsatsens syfte är att bidra till en djupare förståelse för hur applåden fungerar som en ritual under den klassiska konserten samt hur praxis kring den traderas, då den klassiska konsertens ritualer och normer kan kännas underliga och avskräckande för den som aldrig närvarat vid en sådan. Med en kvalitativ intervjumetod har två informanter frågats om deras upplevelser och tankar kring applåder och den klassiska konserten. Det empiriska material som skapats används som grund för en analys med hjälp av Bourdieus sociologiska begrepp fält, habitus och kapital, Ronald L. Grimes tankar kring det rituella fältet, samt övergripande ritualteori för att bidra med en djupare förståelse kring applåden i samband med den klassiska konserten. Applåden som ritual skapar social mening, signalerar uppskattning för det som publiken upplevt och bildar även en känsla av grupptillhörighet och solidaritet. Applåden upplevs vara viktig för att de som deltagit under konserten ska få utlopp för sina känslor och kommunicera detta mellan publik och musiker, och även sinsemellan den sittande publiken, särskilt i en miljö som kan upplevas som disciplinerad och stram. Traderingen av applådens praxis sker delvis genom misstag då en individ prövar sig fram i konsertupplevelsen, samt genom observation av erfarna i publiken. Presentatörer och andra nyckelpersoner kan bidra med en förklaring av en konsert innan den börjar för att underlätta för deltagarna, och det rika material som finns på olika konserthus hemsidor bidrar med en chans att låta den nyfikna förbereda sig innan den tar klivet in i en ny miljö. Även om det kan applåderas fel under en konsert så kan detta under vissa förutsättningar leda till en delad positiv upplevelse som på sikt kan leda till en lättad syn på applåden under den klassiska konserten.