Syftet var att utifrån ett systemteoretiskt perspektiv undersöka hur lärarledare beskriver sitt uppdrag i relation till lärarkollegor och skolledning, för att skapa en djupare förståelse av hur ett lärarledarskap konstrueras i praktiken. Empirin utgjordes av fokusgruppintervjuer som genomfördes med lärare som blivit tilldelade lärarledarrollen i samband med deltagande i ett forsknings- och utvecklingsprogram. Genom att använda ett systemteoretiskt perspektiv studerade jag hur den nyinsatta lärarledarrollen förhöll sig till andra nivåer i systemet, skolorganisationen. Resultaten visar att lärarledarna tog ansvar för att samtliga på deras skolor skulle utveckla sin undervisning. De beskrev sin roll som en del i processen att driva undervisningsutveckling. Analysen visade att en utmaning för lärarledarna var hur de skulle motivera och engagera lärarkollegor som var negativa till den förändringsprocess de ledde. Studiens slutsats blev att eftersom lärarledarrollen utgjorde en ny nivå i systemet fanns fortfarande en osäkerhet kring vad rollen omfattade och var gränsen mot lärarnivån gick. Att lärarledarrollen ingick i organisationsupplägget för ett FoU-program bidrog till att etablera relationer till andra nivåer, vilket främjade lärarledarnas förutsättningar att leda sina kollegor. Rektors ledarskap och engagemang var centralt för hur väl lärarledare skulle lyckas i sin roll och med sitt uppdrag.

Den svenska säkerhetspolitiken har genomgått stora förändringar sedan kalla kriget. Den tidigare inriktningen av alliansfrihet och neutralitet har ersatts av en solidaritetspolitik. Syftet med uppsatsen är att undersöka om synen på användning av det militära maktmedlet har förändrats i takt med den säkerhetspolitiska omställningen. Uppsatsen antar karaktären av en innehållsanalys, med utgångspunkt i den strategiska hierarkin och fyra konstruerade jämförelsedimensioner: mål, medel, metoder och hot. Två försvarspropositioner analyseras, från år 1982 och år 2008.  Undersökningen visar att både hotbild och den förändrade säkerhetspolitiska inriktningen har medfört en förändrad syn på det militära maktmedlet. Försvarsmaktens exklusivitet för användning i krig har minskat, till förmån för funktionen som krishanteringsinstrument i samverkan med andra maktmedel.

Propositionen Ett användbart försvar från 2009 innebar ett slutgiltigt brott med den gamla idén om alliansfrihet och neutralitet – ersättningen blev vad som kommit att kallas en ”solidaritetstrategi”. Parallellt med denna strategiska omläggning har omfattande förändringar skett på andra områden inom säkerhetspolitiken, bl.a. i det att värnplikten i praktiken avskaffats. Dessa olika reformer sammanfaller förvisso i tid, men de kausala sambanden är inte självklara. Utgångspunkten i undersökningen är därför att söka klargöra hur väl den svenska säkerhetspolitikens mål och metoder hänger samman, givet att utformningen av dessa är sprungna ur olika faktorer. Föreligger överensstämmelse, dels inbördes mellan olika metoder för att nå målen, dels mellan dessa metoder och den övergripande målsättningen, eller går det att identifiera brister och oklarheter? Den metodologiska utgångspunkten har varit en innehållslig idéanalys, där propositionen Ett användbart försvar tillsammans med regeringens utrikesdeklaration använts för att teckna en bild av den säkerhetspolitiska målsättningen och strategin utifrån den strategiska hierarkin. Denna bild har i sin tur sedan analyserats med utgångspunkt i begreppet policykoherens. Slutligen har analysen placerats i en kontext, i det att den sätts i relation till motsvarande förhållande i den föregående svenska säkerhetspolitiska epoken, det kalla kriget. Undersökningen visar att den säkerhetspolitiska strategin hänger relativt väl samman på de högre nivåerna, i det att den betonar samarbetesstrategier för att nå säkerhet tillsammans med andra länder. I de stratgier som syftar till konkret genomförande återfinns dock koherensproblem, främst knutet till den unilaterala solidaritetsförklaringen och den militära allianfriheten; säkerhet ska skapas tillsammans med andra, men samtidigt saknas garantier för att hjälp faktiskt kommer i händelse av kris eller konflikt. Mindre koherensproblem uppstår som följd av detta, men förekommer också självständigt i det att hotbilden som beskrivs i propositionen är mångtydig och därmed undandrar sig den analys som skulle krävas för att kunna beskriva politiken som sammanhängande.