Stamning debuterar vanligtvis i förskoleåldern. En majoritet av barnen slutar spontant att stamma medan andra barn får bestående stamning. Forskare har länge försökt identifiera faktorer som kan predicera om stamning blir bestående eller övergående, bland annat genom att undersöka stamningsbeteenden nära stamningsdebuten. En av de största longitudinella studierna hittills inom stamning har utförts av Yairi och Ambrose (2005). I deras studie etablerades en indelning av stammande förskolebarn: barn med övergående stamning och barn med bestående stamning. De har gjort materialet tillgängligt för andra forskare via databasen FluencyBank och deras material utgjorde underlag för denna uppsats. Vårt datamaterial bestod av redan existerande ljudfiler och kodade transkriptioner från 18 deltagare, där hälften hade övergående stamning och hälften hade en svårare, mer bestående stamning. Indelningen av deltagarna baserades på en tidigare magisteruppsats av Wetter och Wickman (2021). Materialet analyserades explorativt med fokus på huruvida stamningsbeteenden nära stamningsdebuten kunde predicera om stamningen blev bestående eller övergående. Varje deltagares stamning analyserades med fokus på utvalda typer av icke-flyt vilka delades in i olika variabler. Variablerna bestod av: blockeringar, förlängningar (indelade i fyra olika typer), fler än två delordsrepetitioner och tysta avbrott. Dessa variabler jämfördes därefter mellan deltagarna med övergående stamning respektive deltagarna med bestående stamning. Resultaten tyder på att ett högt antal blockeringar och förlängningar, specifikt förlängda vokaler nära stamningsdebuten, tycks öka sannolikheten för bestående stamning. Resultaten indikerar att fortsatt dela upp förlängningar och blockeringar i framtida forskning, då det kan ge betydande underlag för att predicera om stamning blir bestående eller övergående. En explorativ metod och det faktum att det var ett litet urval begränsar möjligheten att generalisera resultaten till en större population. / The onset of stuttering is typically during preschool age. Most children spontaneously recover while other children continue to stutter. Researchers have for a long time tried to find factors that could predict the outcome for stuttering, for example, the stuttering behaviors close to onset. One of the largest longitudinal studies of stuttering so far was accomplished by Yairi and Ambrose (2005). In their study, they established a division between stuttering preschool children who recovered from the stuttering and those with persistent stuttering. They have made the material available for other researchers through the database FluencyBank and their material was the basis for this thesis. Our data consisted of already existing audio recordings and coded transcriptions of 18 participants, where half of them recovered from stuttering and half of them had a more severe, persistent stuttering. The division is based on an earlier degree project by Wetter and Wickman (2021). The material was analyzed exploratively and the focus was to examine whether stuttering behaviors close to onset could predict if stuttering was persistent or was transient. Each participant’s stuttering was analyzed by focusing on selected types of disfluencies which were divided into variables. The variables were: blocks, prolongations (divided into four different types), more than two part-word repetitions and silent disruptions. These variables were then compared between the participants in the group who recovered and the and group with persistent stuttering. The results suggest that a high number of blocks and prolongations, specifically prolonged vowels close to stuttering onset, seems to increase the probability for persistent stuttering. The results indicate doing a further division of prolongations and blocks in future research, which could provide an important basis for predicting if stuttering becomes persistent or recovered. An explorative method and the fact that there was a small sample limit the possibility to generalize the results to a bigger population.

Research on the development of stuttering in children has shown that stuttering passes without treatment for the majority, but becomes persistent for some children. Researchers have tried to identify predictive factors for these outcomes, including the type and frequency of disfluency. One of the largest longitudinal studies in the field was conducted by Yairi and Ambrose (2005). The data, made available for research, forms the basis of this thesis. The data consisted of encoded transcripts of speech from 88 children who stutter with no other known neurological impairment. Recruitment for the previously collected data took place near onset of stuttering and the children were 6 years or younger at the start of the observation period. In the current study, we examined whether there are patterns in the development of stuttering that can predict its future outcome. The possibility of identifying subgroups within the participants was also explored. The individual developmental pattern of each child was analyzed, mainly regarding different types of disfluency. This was done with the intention of highlighting the great variation between stuttering children that has been noted in previous reports. The results indicated that the development of blocks and prolongations plays a particularly large role in the outcome of stuttering. The development of single-syllable whole-word repetitions also differentiated the outcome groups. The results indicate that observation of the child's early stuttering development can provide a valuable basis for predicting the continued stuttering. In such observations, special consideration should be given to the development of blocks and prolongations.  Forskning om stamningens utveckling hos barn har visat att stamningen går över utan behandling för majoriteten, men blir ihållande för vissa barn. Forskare har försökt identifiera prediktiva faktorer för dessa utfall, bland annat avseende typ och frekvens av icke-flyt. En av de största longitudinella studierna inom området utfördes av Yairi och Ambrose (2005). De har gjort datamaterialet tillgängligt för forskare, och det har använts som underlag för denna uppsats. Datamaterialet bestod av kodade transkriptioner av tal från 88 barn med stamning utan andra neurologiska avvikelser. Rekrytering för det tidigare insamlade datamaterialet skedde nära barnens stamningsdebut och barnen var 6 år eller yngre vid observationsperiodens start. I uppsatsen undersöktes om det finns mönster i stamningens utveckling som kan predicera dess framtida utfall. Ett annat fokus var att undersöka om det var möjligt att identifiera undergrupper inom deltagarna. Det individuella utvecklingsmönstret för varje barn analyserades, främst avseende olika typer av icke-flyt. Detta med avsikt att belysa den stora variation mellan stammande barn som noterats i tidigare rapporter. Resultaten pekade på att utvecklingen av förlängningar och blockeringar spelar en särskilt stor roll för stamningens utfall. Även utvecklingen av enstaviga helordsrepetitioner differentierade utfallsgrupperna. Resultaten ger stöd för att observation av barnets tidiga stamningsutveckling kan ge ett värdefullt underlag för prediktion av den fortsatta stamningen. Vid sådana prediktioner bör särskild hänsyn tas till utvecklingen av blockeringar och förlängningar.