Syftet med undersökningen är att se hur filmen The Father (2020) av Florian Zeller gestaltar en subjektiv upplevelse av demenssymtom och ifall de gestaltningsmetoderna kan leda till att åskådarna lättare relaterar till huvudkaraktärernas subjektiva upplevelse. Undersökningen är en fallstudie av scen 2 ur filmen eftersom denna scen visar på störst temporal dissonans mellan story och plot. Scen 2 analyseras kvalitativt baserat på teorier om filmtekniker och koncept som cirkulerar kring ämnena tid och förvirring. Resultatet visar att The Father använder sig av empuzzlement, deceptive continuity, analeps, proleps, repetitiv förekomst, déjà vu, likvärdighet mellan karaktärer, kopian och ihopblandning av personer för att sätta åskådaren i samma situation som huvudkaraktären befinner sig i vilket kan leda till ökad kognitiv empati för huvudkaraktären. Diskussionen föreslår starten för användningen av begreppet “Incertuleps” för obestämda tidshopp i narratologi och diskuterar också hur vidare forskning bör använda sig av att intervjua personer som sett The Father. / This thesis aims to see how the movie The Father (2020) by Florian Zeller visualizes a subjective experience of the symptoms of dementia and if these ways of visualizing it can result in the audience more easily relating to the main character's subjective experience. The method for this study is a case study of scene 2 in the movie since it shows the biggest temporal dissonance between the story and the plot. Scene 2 is analyzed qualitatively based on theories of filmmaking techniques and concepts revolving around time and confusion. The result shows that The Father uses empuzzlement, deceptive continuity, analepsis, prolepsis, repetitive occurrance, déjà vu, equivalence between characters, the copy and the mixing of people to place the audience in the same situation as the main character which then can lead to the audience having more cognitive empathy for the main character. The diskussion proposes the start of using the term “Incertulepsis” for undefinable jumps in time in narration and also discusses how future research should use interviews on people that have watched The Father.