Syftet med denna studie är att synliggöra och belysa hur musiklärare och andra ämneslärare använder sång och musik ur ett didaktiskt perspektiv i sin undervisning, med syfte att erbjuda vidare språkutveckling hos elever som har ett annat modersmål än svenska, och som har behov av det, men inte har längre rätt till stödundervisning. Studien har en kvalitativ ansats vars datainsamling består av strukturerade intervjuer med öppna frågor. Intervjuerna utfördes på en mångkulturell skola där jag intervjuade sex ämneslärare. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv och resultatet har också analyserats utifrån socialsemiotisk teori - modaliteter, semiotiska resurser, multimodalitet - liksom inom-utommusikaliska mål och estetiska läroprocesser. Resultatet visar på lärarnas metodiska hållning och deras didaktiska, sociokulturellt medvetna, språkliga och estiskts undervisande kreativitet. Det finns en stor potential att möjliggöra en kontinuerlig och fortsatt språkutvecklingsprocess, framför allt för andraspråkselever genom musikämnet, men också genom andra ämnen. Några olika estetiska uttryck som används och specifika förmågor och förståelser som övas är: fantasi, kreativitet, ordföljd, ordförståelse, språkflexibilitet, språkinlärning och olika ämneskunskaper. Studien kan också ses som potentiellt besvärligt eftersom varken fortsatta språkutvecklingsbehov, eller den komplexa lärarkompetensen som utvecklas för att möta detta, är formellt erkänd och bemött i utbildningssystemet, vilket ökar risken för att lärarna välvillighet och engagemang utnyttjas på ett sätt som inte är rimligt i längden. Slutligen kommer studien fram till att både språkutvecklingen och kunskapsutvecklingen hjälper till med att uppnå skolans mål och uppdrag.