Personer med missbruk och komplexa behov är en utsatt grupp som ofta kräver olika insatser från socialtjänsten parallellt. En sammanhållen vård kan antas utgöra en förutsättning för individens förändringsprocess. Samtidigt blir de människobehandlande verksamheter inom offentlig sektor som möter dessa personer allt mer organisatoriskt specialiserade och fragmentiserade. Det innebär att organisationer har avgränsningar i form av verksamhetsområden, uppdrag och arbetsuppgifter. Individ- och familjeomsorgen (IFO) är inget undantag. Enheternas avgränsningar kan antas försvåra för långsiktiga samordnade insatser från flera olika enheter inom IFO. För att få ökad kunskap om och insikt i vad som kan påverka förutsättningarna för en sammanhållen vård inom verksamhetsområdet missbruk genomfördes en studie med utgångspunkt från IFO och dess socialarbetares perspektiv. Studiens syfte är att beskriva och analysera hur två olika former av organisatoriskt specialiserade IFO påverkar förutsättningar för att skapa en sammanhållen vårdfläta inom verksamhetsområdet missbruk. För att möjliggöra en jämförande analys, och få en djupare kunskap, valdes två olika IFO- organisationer ut för att studeras med hjälp av kvalitativ metod. Studiens syfte har preciserats med två frågeställningar: vilka materiella faktorer (bl.a. organisering, samarbete) påverkar utformningen av den kommunala missbruksvården och vilka immateriella villkor (bl.a. ekonomi, ledning/styrning, kompetens) påverkar förutsättningarna för en sammanhållen vårdfläta. Studien visar att kommunal missbruksvård kan betraktas som ett intraorganisatoriskt fält med flera olika logiker. Dessa logiker skapar immateriella villkor och materiella faktorer som tillsamman påverkar varandra och genererar en dynamik inom det organisatoriska fältet kommunal missbruksvård. En dynamik som har en inverkan på utformning av och förutsättningarna för en sammanhållen vårdfläta inom den kommunala missbruksvården. För IFO med problem- och funktionsbaserad specialisering (IFO 1), medförde organiseringen hinder när det gällde helhetssynen, vilket inte gynnade samarbetet mellan olika enheter eller medarbetare. När det gäller IFO med problembaserad specialisering (IFO 2) främjade organiseringen helhetssynen och möjliggjorde samarbetet mellan olika enheter. Som förslag på vidare forskning inom området vore det intressant att forska vidare på vårdflätan utifrån ett klientperspektiv. Ett annat perspektiv som vore intressant att studera är anhöriga och närståendes uppfattning om IFO:s förutsättningar att utforma en sammanhållen vårdfläta.  Ett tredje område som vore av intresse att studera är hur samordningen av insatser ser ut mellan de båda huvudmännen, socialtjänst och hälso- och sjukvård, när en individ har pågående stödinsatser hos båda.