Podcasten är i Sverige ett nytt medium. Denna kanal särskiljer sig från andra mer etablerade medier i det avseende att korta relationer vanligtvis uppstår mellan podcasts och sponsorer. Det som är uppseendeväckande med detta är att teorier gällande relationsutbyten förespråkar långsiktiga relationer. Attribut som är av betydelse för relationsutbytets utveckling är: relationens längd, förtroende, ömsesidigt beroende, normer, och anpassning. Intressant blir således att undersöka hur detta kan komma sig. Podcast med en relation till sponsorer har intervjuats, detta för att undersöka den intermistiska relationen och anledningen till samarbetet. Intervjustudien tyder på att relations-attributen är mindre utvecklade, detta beror på att relationernas längd hämmar attributens utveckling. Marknadens stora tillväxt de senaste åren och det faktum att både podcasts och sponsorer ständigt söker nya samarbetspartners har bidragit till att relationerna förblivit interimistiska.

This study analyzes the court of appeals work on judging immediate care (6 § LVU) by the child´s best from 10 court cases. This study has been reviewing 10 court cases and reviewing the court of appeals applicable laws in their decisions on interlocutory order within LVU. The material than have been analyzed consists of immediate care of children, and the concept of the best interests derived from the UN Convention on the Rights of the Child. The legal sanctions includes when a state signs a convention, which Sweden has. This means that Sweden is at their disposal to offer all children within its territorial limits, up to 18 years may take part of the rights set down in the Convention of the Rights of the Child. This means that all decisions relating to the individual child, should always be taken with respect to the best interest of the child, when a child for varoius reasons end up in a lawsiut. The concept of the best interest of the child are vague and abstract because it is not clearly defined. So when authorities and courts come into contact with that kind of cases, they need to adapt the contents of the convention, to the individual childs specific situation. This can be considered to be a complex task.

Denna uppsats undersöker tillämpningen av artikel 8 i Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna81 och 82 i fördraget (härefter ”Förordningen”). Enligt nämnda artikel får interimistiska åtgärder tillgripas för att motverka en överhängande risk för allvarlig och irreparabelskada på konkurrensen. I detta sammanhang anser Konkurrensverket att begreppetskada på konkurrensen behöver klargöras, och undrar om det kan likställas medbegreppet konkurrensskada. Därför har vi definierat begreppen i förhållande till varandra för att kunna dra slutsatser angående tillämpningen av artikel 8 i Förordningen. Vår utredning visar att konkurrensskada är ett snävt begrepp som syftar på en ren förmögenhetsskadasom drabbar individuella skadelidande på grund av en konkurrensrättsligöverträdelse. Begreppet utgår i allra högsta grad från ett individperspektiv ochkan, men behöver inte, sammanfalla med skadan som åsamkas konkurrensen, ekonomineller samhället. Skada på konkurrensen däremot, är ett allomfattande begrepp somåsyftar den allmänna skadan som åsamkas ekonomin i stort på grund av en överträdelseav konkurrensrätten. Trots att begreppet är allmänt hållet och öppet för fri tolkning av rättstillämparen, ställs specifika krav för förordnande av interimistiska åtgärder enligt artikel 8 i Förordningen, nämligen en prima facie konkurrensrättslig överträdelse som medför en risk för allvarlig och irreparabel skada på konkurrensen. Risken för att konkurrensenskadas måste preciseras på ett konkret och trovärdigt sätt och allvarlighetskravetinnebär till exempel att en konkurrent riskerar att försättas i konkurs. För attvara irreparabel får inte en skada kunna läkas av ett senare beslut av konkurrensmyndigheten. Skadan får inte heller endast vara av ekonomisk art. Slutsatsen är att det ställs höga krav för tillämpningen av artikel 8 i Förordningen,vilket kan förklara den nuvarande avsaknaden av praxis. Behovet för interimistiskaåtgärder anses dock vara stort, inte minst på grund av de långa handläggningstiderna i konkurrensmål. Därför anser vi att konkurrensmyndigheterna bör överväga att tillförordnainterimistiska åtgärder oftare, och att de kan förlita sig på den rättspraxis somfinns för att säkerställa att besluten kommer att motstå en överklagan.

The right to an effective remedy in Article 47 of the EU Charter of Fundamental Rights obligates the Member States of the European Union to provide effective remedies for the protection of individuals’ rights. Within this framework, Mem- ber States must offer access to effective interim measures when national courts rule on matters of EU law. Due to varying national regulations and lack of clear EU guidance, there is no consensus on how interim measures should be inter- preted and applied in order to fulfill the individuals' rights to effective remedies. In this context, the thesis aims to analyze the application of interim measures in the Swedish case NJA 2021 s. 147 in order to ensure that Sweden meets its re- quirements under EU law and to safeguard effective protection of individuals' rights.  The Swedish EU case C-432/05 Unibet (London) Ltd och Unibet (International) Ltd v Justitiekanslern is a prominent case concerning interim measures and the right to an effective remedy. The case stipulates that when an individual challenges a national regulation’s compliance with the EU law, interim measures must be available, if needed, in order to protect invoked EU rights. The Swedish Supreme Court ruled that interim measures were not necessary in this specific case because the claim was not going to result in an enforceable judgment and therefore there were no EU rights in need of protection.  Now, 15 years later, a comparable question has come before the Swedish Su- preme Court in the case NJA 2021 s. 147. While bearing many similarities to the Unibet case, the key difference is that it is based on an enforceable judgment. However, the Supreme Court did not follow the argumentation line of Unibet, but decided to dismiss the application because it was considered to be abstract judicial review, which is not allowed according to Swedish law.  This thesis concludes that the Swedish Supreme Court likely breached EU law as it did not fulfill the obligations that follow from the right to effective remedies when applying the rules on interim measures in the case NJA 2021 s. 147. This conclusion is based on the finding that the Court failed to properly assess EU law in its judgment and limited itself to national law only, both in allowing interim measures and evaluating its necessity. This thesis argues that interim measures might have been allowed and necessary from an EU law perspective, hence the Court’s ruling limited the individual in exercising their EU rights.