Inledning: En studie i ämnet om erfarenheter av förändringsprocesser i terapiprocessen i jagstrukturerande psykoterapi. Det kliniska arbetet vilar på terapi med unga personer i psykos, beskrivna av psykoterapeuter. Frågeställningar: Hur visar sig utveckling och förändring hos konfidenten? Hur kan dessa kopplas till metodens faser och teoribildning? Metod: Urvalet är fem verksamma psykoterapeuter vilka valt ut kliniskt material med unga personer i psykos. Studien är kommen utifrån en hermeneutisk och fenomenologisk metod vilka vilar på två delar, en deskriptiv del och en kvalitativ del, där litteratur och tidigare forskning adderas till intervjumaterialet. Till detta har likaledes ett fenomenologiskt raster lagts. Psykoterapeuternas berättelser är utgångspunkten för ett teoriskapande anslag. Resultat: Förändringsprocess definieras i denna studie såsom en upplevelse där känslan hos terapeut/konfident är att något påtagligt hänt/händer, ett utvecklingssteg av avgörande betydelse. Den kvalitativa analysens resultat fördelas i sex utkristalliserade huvudgrupper: språklig utveckling, att kunna förstå sin historia, smärta och sorg, interaktion, hantering av tid och ansvarstagande. Resultatet visar på individuella skillnader i konfidenternas uttryck i förändringsprocesser. Vidare visar studiens resultat på att konfidenters förändringsprocesser följer den jagstrukturerande psykoterapimetodens fasen. Interaktion och förhållningssätt är av avgörande betydelse för att en förändringsprocess skall bli möjligt. Förändringsprocesserna kan kopplas och förklaras utifrån den teoribildning som den jagstrukturerande psykoterapimetoden vilar på. Diskussion: Respondenterna beskriver förändringsprocesserna i deras kliniska arbete såsom en öppning av individens möjlighet att sträva mot mer jämställda och samorganiserade ordningar. Respondenterna beskriver detta som en sorts re-strukturering, som en grogrund, en plattform och utgångspunkt för en neuros-orienterad terapeutisk möjlighet vidare i livet. Struktur, förhållningssätt, insikt i sorg, förhållning till tid och livshistoria gör det möjligt att få till stånd en interaktion, reflektion och således förmåga till sublimering.