No description available.

<p>Den materiella processledningen utgör ett officialintrång i parternas dispositionsrätt och är ett inkvisitoriskt element i en processform som annars präglas av kontradiktionsprincipen. Mot bakgrund av att institutet är främmande för den kontradiktoriska processformen uppkommer naturligt frågan om varför institutet skall existera.</p><p>Den materiella processledningen syftar till att avhjälpa parts fel och brister vid utformandet av sin talan. Processledningen delas traditionellt in i en formell och en materiell del. Denna indelning ter sig främmande, då såväl den formella som den materiella processledningen syftar till att handläggningen av rättegången ska fungera på bästa möjliga vis, varför den egentliga gränsen mellan instituten då suddas ut.</p><p>Dispositionsprincipen skall utgöra den dominerande delen av en rättegång. Processledningen skall verka som ett komplement därtill för att rätten, i första hand, skall kunna effektivt föra fram en talan till avgörande och prövning av det som parten vill ha prövat. Däri ligger en processekonomisk aspekt. Onödiga resurser skall inte spenderas på att pröva processmaterial som förebringats i onödan.</p><p>Rätten kan bedriva processledningen såväl i syfte att berika som för att begränsa processmaterialet. Av dessa två är rättens aktivitet att begränsa processmaterialet den minst kontroversiella. Vid berikande av materialet kan rättens aktivitet övergå till materiell rådgivning, dvs. att parten får konkreta materiella råd om hur denne skall utforma sin talan. Sådant resultat går stick i stäv med målsättningen för materiell processledning.</p><p>Den materiella processledningen kan bedrivas med avseende på parts yrkanden och grunder, åberopanden samt bevisföring. Den här uppsatsen har framförallt avhandlat frågan om materiell processledning avseende parts yrkanden. Det klara fallet i vilket rätten bör bedriva processledning är i den händelse part brister språkligt sett vid utformandet av sitt yrkande. Vid sidan av detta kan frågan om processledning komma upp ifråga om processuella och materialrättsliga spörsmål. Processledning bör bedrivas i de fall det kan vara fråga om avhjälpbara processhinder, i annat fall inte. Ifråga om materialrättsliga brister ter sig processledningsfrågan i dessa fall som en aning paradoxal. Processledningen har nämligen en större prägel av lämplighet snarare än legalitet. Eftersom det krävs relativt stora misstag från rättens sida för att frågan om domvilla eller rättegångsfel ska komma ifråga och processledning ifråga om materialrättsliga brister i första hand, blir gränsen för vad som är tillåten och inte tillåten processledning aldrig tydligt utredd. Den rådande hållningen vad gäller processledningen blir således att den konkreta situationen från fall till fall blir vad som får styra omfattningen och förekomsten därav. Detta får dock som konsekvens att processledningen tillämpas inkonsekvent och med ett inte alltför litet inslag av godtycklighet i bedömningen av vad som är lämplig processledning och inte.</p>

Den materiella processledningen utgör ett officialintrång i parternas dispositionsrätt och är ett inkvisitoriskt element i en processform som annars präglas av kontradiktionsprincipen. Mot bakgrund av att institutet är främmande för den kontradiktoriska processformen uppkommer naturligt frågan om varför institutet skall existera. Den materiella processledningen syftar till att avhjälpa parts fel och brister vid utformandet av sin talan. Processledningen delas traditionellt in i en formell och en materiell del. Denna indelning ter sig främmande, då såväl den formella som den materiella processledningen syftar till att handläggningen av rättegången ska fungera på bästa möjliga vis, varför den egentliga gränsen mellan instituten då suddas ut. Dispositionsprincipen skall utgöra den dominerande delen av en rättegång. Processledningen skall verka som ett komplement därtill för att rätten, i första hand, skall kunna effektivt föra fram en talan till avgörande och prövning av det som parten vill ha prövat. Däri ligger en processekonomisk aspekt. Onödiga resurser skall inte spenderas på att pröva processmaterial som förebringats i onödan. Rätten kan bedriva processledningen såväl i syfte att berika som för att begränsa processmaterialet. Av dessa två är rättens aktivitet att begränsa processmaterialet den minst kontroversiella. Vid berikande av materialet kan rättens aktivitet övergå till materiell rådgivning, dvs. att parten får konkreta materiella råd om hur denne skall utforma sin talan. Sådant resultat går stick i stäv med målsättningen för materiell processledning. Den materiella processledningen kan bedrivas med avseende på parts yrkanden och grunder, åberopanden samt bevisföring. Den här uppsatsen har framförallt avhandlat frågan om materiell processledning avseende parts yrkanden. Det klara fallet i vilket rätten bör bedriva processledning är i den händelse part brister språkligt sett vid utformandet av sitt yrkande. Vid sidan av detta kan frågan om processledning komma upp ifråga om processuella och materialrättsliga spörsmål. Processledning bör bedrivas i de fall det kan vara fråga om avhjälpbara processhinder, i annat fall inte. Ifråga om materialrättsliga brister ter sig processledningsfrågan i dessa fall som en aning paradoxal. Processledningen har nämligen en större prägel av lämplighet snarare än legalitet. Eftersom det krävs relativt stora misstag från rättens sida för att frågan om domvilla eller rättegångsfel ska komma ifråga och processledning ifråga om materialrättsliga brister i första hand, blir gränsen för vad som är tillåten och inte tillåten processledning aldrig tydligt utredd. Den rådande hållningen vad gäller processledningen blir således att den konkreta situationen från fall till fall blir vad som får styra omfattningen och förekomsten därav. Detta får dock som konsekvens att processledningen tillämpas inkonsekvent och med ett inte alltför litet inslag av godtycklighet i bedömningen av vad som är lämplig processledning och inte.

Principen jura novit curia anses vedertagen i svensk processrätt. Det har dock ansetts osäkert om, och i så fall hur, principen ska tillämpas i internationella skiljeförfaranden. Uppsatsen utreder därför gränserna för hur jura novit curia får tillämpas i internationella skiljeförfaranden i Sverige utan att skiljedomen kan klandras framgångsrikt. I uppsatsen definieras principen enligt följande: 1) Rättstillämpningsfriheten: Rätten/skiljenämnden är inte bunden av de rättsregler (rättsliga kvalifikationer) som parterna åberopat eller diskuterat under processen. 2) Rättsutredningsplikten: Parterna behöver inte bevisa innehållet i gällande rätt och rätten/skiljenämnden är omvänt skyldig att ex officio utreda hur gällande rätt ska förstås oaktat vilka rättskällor parterna presenterat. 3) Överraskningsfriheten: Rätten/skiljenämnden är inte skyldig att genom materiell processledning låta parterna yttra sig över ”nya” rättsregler eller rättsliga kvalifikationer som rätten/skiljenämnden överväger att göra. Inledningsvis djupanalyseras principens ställning i svenska domstolsförfaranden och rent svenska skiljeförfaranden. Därefter analyseras hur principen diskuteras i svensk doktrin, i svensk klanderdomspraxis och enligt SCC-regelverket. Vidare följer en översiktlig komparativ analys med studier av hur jura novit curia tillämpas i bland annat England, Schweiz, Danmark och Argentina samt under ett antal internationella instrument och institut såsom ICSID, UNCITRAL, ALI/UNIDROIT och ILA. Sammantaget är slutsatserna i uppsatsen följande: Rättstillämpningsfriheten gäller i internationella skiljeförfaranden i Sverige. En skiljedom torde alltså inte kunna klandras enbart för att en skiljenämnd ex officio tillämpat andra rättsregler än de parterna hänfört sig till. Nämnden har dock möjlighet att ålägga parterna att presentera bevisning om rättens innehåll, vilket innebär någon absolut rättsutredningsplikt inte finns. Analysen visar slutligen att någon absolut överraskningsfrihet inte finns, men att det är oklart hur stor oförutsebarhet i rättstillämpningen som krävs för att det ska vara fråga om ett klanderbart handläggningsfel. Givet att LSF kräver att handläggningsfelet ska ha ”inverkat på utgången” i målet för att skiljedomen ska åsidosättas torde det dock i praktiken vara endast i undantagsfall som överraskande rättstillämpning de facto leder till ett åsidosättande av en skiljedom. / The principle jura novit curia is considered a fundament of Swedish Procedural Law. Yet there are doubts as to whether, and if so how, the principle applies in international arbitration. In this thesis it is investigated how jura novit curia can be applied in international arbitration taking place in Sweden without the award being annulled. In the thesis, the principle is defined as follows: 1) Freedom to apply the law: A court/tribunal is not bound by the legal arguments and qualifications made by the parties in the case. 2) Duty to investigate the law: The parties do not have to prove the law and consequently a court/tribunal is obliged to research and ascertain the law ex officio. 3) Freedom to surprise: A court/tribunal is not obliged to let the parties comment on the legal sources or rules of law that it considers to apply on the case. Initially the application of jura novit curia in Swedish courts and domestic arbitrations is deeply analyzed. Furthermore, the discussion among Swedish scholars and the application in case law and under the SCC framework is presented. Thereafter follows a brief comparative analysis on how jura novit curia is applied in England, Switzerland, Denmark and Argentina, as well as its application under a number of international instruments and institutions such as ICSID, UNCITRAL, ALI/UNIDROIT and ILA. In short, the conclusions of the thesis are: The freedom to apply the law applies in international arbitration in Sweden since an arbitral award can most likely not be annulled only because a rule of law that was not invoked by the parties was applied. However, an arbitral tribunal has the power to require the parties to present legal arguments and legal investigations, which means there is no absolute duty to investigate the law. The analysis shows that there is no absolute freedom to surprise, although it is uncertain how much unpredictability is needed for an award to be annulled due to procedural error. However, given that the Swedish Arbitration Act additionally requires a procedural error to have “influenced the outcome of the case” in order for an award to be annulled, it is likely that it is only exceptional examples of unpredictable application of law that would actually lead to an annulment.

Le rôle que joue le tribunal arbitral dans l'établissement du contenu du droit applicable n'est pas déterminé dans la plupart des législations d'arbitrage. Cette défaillance du cadre légal conduit à l'interprétation du principe jura novit curia en matière d'arbitrage international. Certes, une transposition pure et simple dans cette matière dudit principe, tel qu'il est appliqué devant les tribunaux étatiques, n'est pas sans difficulté. Néanmoins, en vue de consolider la confiance des parties dans la justice arbitrale et améliorer sa qualité, le tribunal arbitral doit avoir un rôle prépondérant vis-à-vis du droit applicable. En outre, l'office de l'arbitre doit intégrer l'emprise croissante des principes procéduraux fondamentaux. L'administration de la preuve juridique durant l'instance arbitrale s'accomplit à travers différents outils et méthodes. Ces derniers sont, de nos jours, très harmonisés dans les différentes législations et ce grâce à l'effort considérable déployé par les différentes institutions d'arbitrage. Néanmoins, en dépit de leur utilisation fréquente, de leur évolution croissante et leurs avantages indéniables, certains inconvénients persistent et contredisent parfois les besoins d'efficacité et de célérité recherchés par les compromettants. D'autres méthodes, spécifiques pour la preuve juridique, devraient émerger pour une meilleure administration de la justice. Il ne faut toutefois pas privilégier simplement une solution rapide du litige. Il faut qu'elle soit également acceptable et juste aux yeux des parties. Un outil de contrôle de la phase post-arbitrale, qui vise à vérifier si le contenu «censé» établi du droit applicable est correctement appliqué par l'arbitre aux faits de l'espèce, doit pouvoir exister et être efficace. Une telle mesure doit cependant être respectueuse du principe de non révision au fond des sentences. / The role of the arbital tribunal in the establishment of the content of the applicable law on the merits is not envisaged in most of the arbitration statutes. This brings us to examine the principle ''jura novit curia" and the opportunity of its application to international arbitration. Applying this principle in the same way it is applied before state courts to international arbitration has led to several difficulties. However in order to encourage the parties to resort to arbitration and to increase their trust in this conflict resolution mechanism, the arbitrator must be actively involved in the establishment of the content of the applicable law. Moreover, the "ex officia" attributions of the arbitrator should always comply with the due process principles. The administration of the proof of the applicable law during an arbitration procedure is nowadays standardized in most of the different law systems, due to the continuous efforts of the arbitration institutions. However, and despite the numerous advantages of the current methods of establishment of the applicable law, many difficulties are still encountered, which is diminishing the efficiency and the celerity expected by the parties from the arbitration process. Therefore, news methods should be developed, without however compromising the quality of the justice rendered: a post arbitral control must be implemented in order to verify whether the arbitrator has correctly applied the law on the merits "as previously established" to the case at hand, while respecting the principle of non review of the award on the merits.