<p>Uppsatsen utgår från syftet att ringa in diskurser kring mens, och att utifrån poststrukturalistisk diskursteori granska hur dessa kan ses som performativt könande av den menstruerande kroppen.</p><p>Mensdiskurser ska förstås som tal om samt praktik kring mens. Dessa diskurser har jag försökt fånga genom att analysera vad som här kallar mensrådgivningslitteratur. Därutöver har fyra unga tjejer som fått mens intervjuats om hur de förhåller sig till och talar om menstruation och (sitt) menstruerande. Utifrån tre teman har därefter poststrukturalistiska teorier om diskursivt könande praktiker applicerats. Dessa har huvudsakligen hämtats från Bronwyn Davies (2003) resonemang om könade kroppar, samt barn som medkönande agenter. De teman som återkommer är ”Mens som utvecklingsberättelse”, ”Mens som förenande av kvinnor och uteslutande av män”, samt ”Att vara sist”.</p>

Uppsatsen utgår från syftet att ringa in diskurser kring mens, och att utifrån poststrukturalistisk diskursteori granska hur dessa kan ses som performativt könande av den menstruerande kroppen. Mensdiskurser ska förstås som tal om samt praktik kring mens. Dessa diskurser har jag försökt fånga genom att analysera vad som här kallar mensrådgivningslitteratur. Därutöver har fyra unga tjejer som fått mens intervjuats om hur de förhåller sig till och talar om menstruation och (sitt) menstruerande. Utifrån tre teman har därefter poststrukturalistiska teorier om diskursivt könande praktiker applicerats. Dessa har huvudsakligen hämtats från Bronwyn Davies (2003) resonemang om könade kroppar, samt barn som medkönande agenter. De teman som återkommer är ”Mens som utvecklingsberättelse”, ”Mens som förenande av kvinnor och uteslutande av män”, samt ”Att vara sist”.