Kemisk krigföring i form av luftburna gifter har förekommit i många historiska kontexter. Trots att luftburna gifter, som till exempel giftig rök och gas är likartade företeelser, har inte forskare kunnat enas om äldre former av denna krigföring är jämförbar med den moderna. Huvudorsaken är att deras analyser saknar teoretiska perspektiv som belyser hur respektive   kontexts kemiska förutsättningar påverkar krigföringen. Syftet med den här undersökningen är att jämföra ett modernt nyttjande av luftburna gifter, tyskarnas första klorutsläpp vid Ypres 1915 med ett forntida exempel, den moistiska skolans användande av brandrök som gift under århundradena f. Kr. i Kina. För att kringgå tidigare forsknings problem anläggs ett teoretiskt perspektiv. En teori som belyser dynamiken   mellan kemisk krigföring och respektive kulturs föreställningar om och förhållande till miljön. Undersökningen visar att det är relevant att jämföra det moderna användandet av luftburna gifter med användandet i andra historiska kontexter eftersom det sker i liknande taktiska sammanhang och kräver mycket naturkunskap. Samtidigt belyser analysen att kontexten ger krigföringen en viss karaktär. Moisterna försökte nå framgång genom att samordna och   förbättra den process som gjorde det luftburna giftet effektivt samtidigt som de förlitade sig på generalistkunskap. Tyskarna, däremot förlitade sig på ett så effektivt  kemiskt ämne (agens) som möjligt. För denna typ av krigföring nyttjades utpräglade specialister.   Dessutom var relationen till själva giftet annorlunda i de två kontexterna. Moisterna utsatte sig för röken medan tyskarna avskärmade sig helt från klorgasen. Dessa skillnader går att förstå genom att se hur människorna i respektive kontext utnyttjade den för krigföringen relevanta kemin i icke-militära sammanhang. Den tidigare forskningens problem med att diskutera kemisk krigföring blir också tydligt i undersökningen. Problemet beror på att den vetenskapliga disciplinen kemi medför institutioner och begrepp som begränsar synen på användandet av luftburna gifter. Denna insikt tillsammans med undersökningens övriga resultat belyser något som har relevans för dagens hotbild. Luftburna gifter, kan i rätt sammanhang och genom rätt   prioriteringar göras effektiv utan tillgång till modern vetenskap och industri. Detta bör beaktas när hotbilden från aktörer utan egen militärindustri analyseras. / Airborne poison, as a type of chemical warfare, has been used in many historical contexts. Although airborne poison such as toxic smoke and gas are similar phenomena, researchers have not been able to agree if older forms of warfare are comparable to modern. One reason for this is that their respective analysis lacks theoretical perspectives that account for contextual chemical conditions. The purpose of this study is to compare a modern example of the use of airborne poison, the Germans' first chlorine emissions at Ypres in 1915 with an ancient one, the Mohists use of smoke as a poison in ancient China. A theoretical perspective is applied to circumvent the problems of earlier research. This theory focuses on the dynamics between decision-making in chemical warfare and a particular culture's perception of and relationship to the environment. The study shows that it is relevant to compare the modern use of airborne poison with its use in other historical contexts because the weapon occurs in a similar tactical context. Also this type of warfare requires a lot of knowledge of the natural world. At the same time the analysis illustrates that a specific context gives the warfare a certain character. The Mohists tried to achieve success by coordinating and improving the process by which the airborne poison was made effective. Furthermore they relied on generalist knowledge. The Germans, however, relied on having an efficient chemical substance (agent). For this type of warfare they utilized specialists. The human-poison relationship also differed. The Mohist exposed himself to smoke while the German soldier shut himself off completely from the chlorine gas. These differences can be understood by studying how people exploited similar chemistry in a non-military way  in their respective context. The problems that previous research has had in discussing chemical warfare is also made evident. These problems occur because chemistry as a scientific discipline creates institutions and concepts that limit the view of airborne poison as a weapon. This realization, along with results of the survey in general, illustrates something which has relevance in today’s world. Airborne poison can, in the right place and with the right priorities be effective without modern industrial and scientific resources. This should be considered when analyzing political actors lacking a modern military industry.