Research has shown that child abuse is a serious public health issue that may warrant child welfare agency intervention and removal of children from their homes. Placement with kin caregivers is considered the least restrictive placement option by social workers. It has been recognized that kin caregivers require some type of formal parental training to prepare them to care for relative children. A large city implemented the Caring for Our Own training program as prelicensing training to prepare relatives for roles as kin caregivers. Prior to this study, no research had assessed whether this training program adequately addressed caregivers' ability to adopt effective discipline practices in response to perceived child misbehavior. The purpose of the study was to examine how the Caring for Our Own prelicense training impacted kin caregivers' use of ineffective discipline practices, as measured by change in scores on the 3 subscales of the Parenting Scale. The theoretical framework for this study was based on Ajzen's theory of planned behavior. One-way repeated measures ANOVA revealed no statistically significant difference in kin caregivers' (n = 27) use of ineffective discipline practices as measured by the 3 subscales of the Parenting Scale over time. In light of this finding, the child welfare agency may create an evidence-based curriculum to assist in the development of competent kin caregivers. Social change to improve training and thus foster more effective responses from kin caregivers may occur within educational departments of child welfare agencies, through assessing and developing prelicensing kin caregiver training that allows for effective child behavior discipline management.

<p>Abstrakt</p><p>När någon i familjen drabbas av sjukdom, står oftast de närmast anhöriga för den vårdande omsorgen, vilket kan vara påfrestande för hälsan. Det senaste decenniet har det offentliga stödet till anhöriga uppmärksammats i Sverige, vilket har inneburit en satsning på 300 miljoner kronor, Anhörig 300. Vars avsikt var att stödja och underlätta de anhörigas livssituation. Då kan en stödjande verksamhet som anhöriggrupp, vara ett viktigt komplement för reflektion och utveckling med andra. Tillvaron är full av påfrestningar, vad är det som gör att vissa klarar av dessa, medan andra inte gör det? Antonovsky (1991) svar på detta är känslan av sammanhang (KASAM). Syftet med studie var att studera om och i så fall hur interventionen i en anhöriggrupp kan påverka de anhörigas KASAM. Arbetet inleddes med en genomgång av både litteratur och forskning, för att öka kunskap inom problemområdet. Datainsamlingsmetoden som användes var ett ”Livsfrågeformulär”. Urvalet bestod av anhöriga till person över 20 år som drabbats av sjukdom och/eller funktionshinder. Studien genomfördes som en för- och eftermätning av interventionen i en anhöriggrupp. Resultatet visade att KASAM förändrades, men inte endast i positiv riktning, vilket var författarnas hypotes. Detta behöver inte ses som något negativt enligt Antonovsky (1991), utan det är mycket vanligt att en utveckling föregås av ett tillstånd av obalans, vilket kan påverka KASAM tillfälligt. Vad som orsakade detta kan vara svårt att fastställa. De slutsatser som gjordes var att trots fördelar med stöd i grupp, så kan det vara svårt att påvisa att det var just det stödet som påverkade KASAM, däremot kan det ses som en resurs, enligt forskning, i omsorgsarbetet för de anhöriga.</p>

Abstrakt När någon i familjen drabbas av sjukdom, står oftast de närmast anhöriga för den vårdande omsorgen, vilket kan vara påfrestande för hälsan. Det senaste decenniet har det offentliga stödet till anhöriga uppmärksammats i Sverige, vilket har inneburit en satsning på 300 miljoner kronor, Anhörig 300. Vars avsikt var att stödja och underlätta de anhörigas livssituation. Då kan en stödjande verksamhet som anhöriggrupp, vara ett viktigt komplement för reflektion och utveckling med andra. Tillvaron är full av påfrestningar, vad är det som gör att vissa klarar av dessa, medan andra inte gör det? Antonovsky (1991) svar på detta är känslan av sammanhang (KASAM). Syftet med studie var att studera om och i så fall hur interventionen i en anhöriggrupp kan påverka de anhörigas KASAM. Arbetet inleddes med en genomgång av både litteratur och forskning, för att öka kunskap inom problemområdet. Datainsamlingsmetoden som användes var ett ”Livsfrågeformulär”. Urvalet bestod av anhöriga till person över 20 år som drabbats av sjukdom och/eller funktionshinder. Studien genomfördes som en för- och eftermätning av interventionen i en anhöriggrupp. Resultatet visade att KASAM förändrades, men inte endast i positiv riktning, vilket var författarnas hypotes. Detta behöver inte ses som något negativt enligt Antonovsky (1991), utan det är mycket vanligt att en utveckling föregås av ett tillstånd av obalans, vilket kan påverka KASAM tillfälligt. Vad som orsakade detta kan vara svårt att fastställa. De slutsatser som gjordes var att trots fördelar med stöd i grupp, så kan det vara svårt att påvisa att det var just det stödet som påverkade KASAM, däremot kan det ses som en resurs, enligt forskning, i omsorgsarbetet för de anhöriga.