Utgångspunkt för min uppsats är den bild av Emil Kléen som förmedlas i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom. I min C-uppsats undersökte jag i vilken utsträckning Emil Kléens tryckta dikter kan kallas dekadenta, och intresset vaknade därmed för hur Kléens ”riktiga” dikter ser ut. De som ”icke kunna tryckas”. Lasse Söderberg publicerade 1980 en av Kléens otryckta sonetter i Tärningskastet, som är långt mer dekadent i sin framtoning än någon av Kléens tryckta verk. Dikten andas Baudelaire och fin-de-siécle på en nivå som i tryckt skick skulle varit otänkbart i den svenska borgerliga miljön på 1890-talet. Söderbergs porträtt av Kléen ger oss dessutom följande bild av hans tryckta alster: ” […] han skrev med en fabelaktig lätthet de allra vackraste vers om vad som helst, mest om flickor och blommor och om juninätterna på den skånska slätten, som han kom ifrån.  I Kléens alster möts Baudelaire och de ”dekadenta” poeterna i hans efterföljd och ”nittiotalismen”, hembygdsromantiken, i Sverige på ett unikt sätt. Prosadikter är ett eget kapitel i en modernitetsdiskussion, vilket Lars Nylander undersöker i sin doktorsavhandling Prosadikt och modernitet. Prosadikt som gränsföreteelse i europeisk litteratur, med särskild inriktning på Skandinavien 1880-1910. Det förekommer prosadikter ibland annat Kléens Vildvin och vallmo från 1895 som har klara drag av det modernas inträngande i samtidens mentalitet, Nietzsche och ”öfvermänniskan” och en dekadent betraktelse av Venus Vulgivaga och krossandet av en geting under skaldens fot kan nämnas. I Mogen sommar, Kléens enda novellsamling, tas problemet med fri kärlek mellan borgerlighet och arbetarklass upp. En annan novell behandlar ”Tattarblodet”. Det intressanta är att med hjälp av eventuella kontrasterande tryckta och otryckta verk undersöka spänningen mellan modernitet – borgerlighet – bygderomantik i en turbulent tid i Sverige. Tiden precis innan sekelskiftet 1900. Hur ser bilden av den dekadente poeten ut i denna samtid kontra den hembygdsälskande nationalskalden? Att utveckla dessa frågeställningar i en diskussion kring mötet mellan den urbana, moderna kontinentens estetik och ett mer hembygdsromantiskt Sverige, med Kléen som indikator. Hur problematiseras denna fusion hos en poet som Kléen, som var en av de första att mottaga influenser av Baudelaire och den franska ”dekadensen” i Sverige? Dessutom en man som mötte och hade täta kontakter med både Strindberg, Söderberg och de unga gubbarne i Lund och vars liv brukar samställas med hans dekadenta ideal, och hans diktargärning som perifer hembygdspoesi.

Den bild av Emil Kléen som övervägande presenteras i allehanda litteraturöversikter och artiklar är en ung legend, som inte blivit legendarisk av sin egen skaparkraft, utan mestadels på grund av att han figurerar i Strindbergs, Söderbergs och andra mer eller mindre kända sekelskiftesförfattares litterära verk. Bilden som förmedlas i dessa verk är den dekadente Baudelaire-efterliknaren (inspirerad även av Verlaine och Rimbaud), som dock inte själv lyckas med att skapa lyrik som skiljer sig från den rådande nittitalismen. Starkt metriskt bundna verser (t.ex. sonetter) med blommor och prålig landskapsanknytning är det som i forskningen mestadels nämns om Kléens egna skapelser. Detta trots att inte många av hans dikter är analyserade till innehållet i de artiklar som jag läst. Att de är strikt metriskt bundna stämmer dock. Lasse Söderberg nämner, utan att precisera sig nämnvärt, att innehållet i Kléens diktning, och ”de sidorna som vetter mot Baudelaire, Verlaine och dekadenterna” är det intressanta. Christina Sjöblad pekar på Baudelaireinspirerade exempel i Kléens poesi och Folke Isaksson sticker ut ur mängden med sina påståenden om de dekadenta och livsnihilistiska dragen i Kléens dikter, dock utan fördjupning. Det är här jag vill börja formulera en frågeställning. Går det att finna ”dekadenta” inslag i Kléens lyrik, och i så fall var, och hur? Dessutom måste självfallet begreppet ”dekadent” definieras, och anknytas till den tidens fin-de-siècle-mentalitet. Kléen var enligt samstämmiga källor privat en dekadent rumlare i Lund som tillsammans med Lidforss och Böök ägnade otaliga pubkvällar åt Absint och filosofi. En outgiven sonett (bifogas på blad 2) av Kléen är ett mycket bra tecken på att det borde finnas mer att finna i hans publicerade lyrik när det gäller den innehållsliga särart som möjligen skiljer honom från nittitalismen, trots den strikta formen som dikterna har. Dessutom har inga djupgående tematiska analyser av dikterna gjorts så vitt jag kunnat utröna. Detta är skissartat det jag vill problematisera i min uppsats.

Denna uppsats visar hur representationen av dekadent maskulinitet i svensk dekadenslitteratur från tiden strax innan sekelskiftet 1900 konstruerades. Genom att se till de tre författarna Ola Hansson (1860-1925), Emil Kléen (1868-1898) och Axel Wallengren (1865-1896) visas hur den dekadente mannen – dekadenten – skapas som karaktär och litterär figur. Dekadenten var, menar denna undersökning, extremt bunden av rum, socialitet och kropp, och kunde endast agera inom mycket snäva ramar skapade av dessa kulturella kategorier. Vad som framträder är närmast en schablon enligt vilken dekadensförfattarna arbetade, och rum, umgängesformer och kroppsligheter är så gott som utbytbara från verk till verk och författarskap till författarskap. I likhet med tidigare forskning på ämnet styrker denna uppsats bilden av den dekadenta maskuliniteten som en nervös och förment feminiserad maskulinitet, men vill till detta även tillföra att den, i egenskap av en motmaskulinitet i opposition mot den normativt borgerliga maskuliniteten, även var kapabel att erbjuda fysiskt motstånd.