This article aims to provide both efficient and just ways of sharing mitigative and adaptive climate burden costs. Time is an important factor when constructing policies which are set out to turn negative temperature trends around. Justice is another crucial value to consider when deciding who ought to carry out these climate burdens. Moreover, how we consider efficient and just sharing of burden costs, relies on practicality in relation to moral responsibility. Moral responsibility can be applied to those who have polluted and those who have benefitted from pollution. However, there are practical issues that hide between the lines. Justice grounded only on moral responsibility, such as ‘the polluter pays principle’ and ‘the beneficiary pays principle’, can only account for a limited portion of climate burdens. Because there are leftover burdens that need to be shared, and a climate window of opportunity to regard, we need to allocate the burdens both fairly as well as efficiently, such as ‘the ability to pay principle. In this paper, I will present a case that takes all of these dimensions into account and I will illustrate that it indeed can be effective to be just when sharing all climate burdens. / Denna artikel strävar efter att visa både effektiva och rättvisa sätt att fördela klimatbördan på. Denna börda innebär kostnaderna av att reducera utsläpp och anpassa samhället efter klimatförändringarna. Tid är en viktig faktor när vi konstruerar lagar och regler som syftar till att ändra riktning på den negativa temperaturutveckling forskare varnar oss för. Rättvisa är också en viktig komponent vi behöver ta hänsyn till när vi överväger vilka som bör axla klimatbördan. Hur vi överväger effektiva och rättvisa klimatfördelningar, beror på praktikalitet i relation till moraliskt ansvar. Moraliskt ansvar kan bland annat tillskrivas de som förorenar och de som gynnas av att förorena. Däremot finns det praktiska svårigheter som gömmer sig mellan raderna. Rättvisa som endast grundas på moraliskt ansvar, såsom ’förorenaren betalar’, ’den som gynnas av att förorena betalar’, kan enbart stå för en begränsad del av klimatbördan. Eftersom resterande börda också behöver fördelas blir vi tvungna att distribuera återstående börda både rättvist och effektivt, såsom ’de som2kan betala också ska’. I denna uppsats överväger jag dessa delar och kommer illustrera att det sannerligen är effektivt att vara rättvis när vi fördelar all klimatbörda.