Polisens arbete mot brottsligheten är alltid aktuellt. Nästan dagligen kan vi läsa om hur rättsväsendet lyckas, eller inte lyckas, i sin kamp. Tyvärr är övervägande delen av medieutrymmet upptaget av det senare av alternativen. Även inom poliskåren ges ibland uttryck för missnöje och det klagas över skillnader i åklagarnas tvångsmedelsanvändning som gör det svårare respektive enklare att nå resultat i arbetet. Särskilt irriterande uppfattar man från polisens sida att det är då åklagarna inte anhåller och begär misstänkta häktade på recidivfara i så stor utsträckning som man inom polisen hade önskat. Recidivfara är den juridiska benämningen på en persons bedömda risk att återfalla i fortsatt brottslighet.Recidivfaran infördes i svensk lag 1948 i och med rättegångsbalkens ikraftträdande. Man grundade utformningen enligt utländskt mönster och syftet med införandet var kriminalpolitiska skäl där skyddsaspekt och process-effektivitet var de centrala delarna. Recidivfaran blev snabbt det mest frekvent använda häktningsskälet och försök gjordes vid två tillfällen, 1977 och 1985, att inskränka i rättsväsendets möjligheter att anhålla och häkta på recidivgrund. Inget av dessa två försök lyckades i sitt syfte och recidivfarans användning och syfte förändrades högst marginellt. I motsats till det föreslagna utfallet kan man säga att det kriminalpolitiska syftet med recidivfaran istället stärktes.Finns det då fog för de tankar som finns hos enskilda inom polisväsendet att recidivfara som anhållningsgrund är underutnyttjad och skiljer sig åt mellan olika delar av landet? I undersökningen har 321 livsstilkriminella från 20 polismyndigheter följts under en tidsperiod av tre år och sammanlagt 1140 gripanden har undersökts. Undersökningen visar att recidivfara var anhållningsskäl i 55 procent av fallen i genomsnitt och att hela 89 procent av de som sedermera häktades, gjordes så med recidivfara angiven som häktningsskäl. Recidivfara som skäl för anhållning och häktning är alltså mycket vanligt förekommande. Räknat i antal personer som anhålls och häktas blir siffrorna något annorlunda. I snitt 24 procent av de gripna blir till sist häktade på recidivfara. Undersökningen visar också att det finns mycket stora skillnader i utfall mellan olika polismyndigheter. Skillnad syns även i statistiken över åklagarnas jourområden men är något jämnare fördelad då jourområdena omfattar ett flertal polismyndigheter och det större urvalet gör resultatet mindre känsligt för extremt höga eller låga värden.