No description available.

Under lång tid har kritik, från både internationellt och inhemskt håll, riktats mot de långa häktningstiderna som stundtals förekommer i Sverige. Kritiken kan sägas mynna ut i att häktestiderna, speciellt i kombination med omfattande restriktioner som innebär att enskilda isoleras från sin omvärld, inte hör hemma i en rättsstat som Sverige. Till skillnad från i många andra länder inom Europeiska unionen (EU) finns ingen övre tidsgräns för hur länge någon kan sitta häktad i Sverige, varken med eller utan restriktioner. Att hålla en person häktad innebär ett frihetsberövade och att personen ifråga fråntas några av sina grundläggande fri- och rättigheter. En inskränkning i enskildas fri- och rättigheter medges dock om det sker med stöd i lag och särskilda principer beaktas. Vid häktning står den enskildes rättigheter mot samhällets intresse av att utreda ett brott som kan leda fram till en materiellt riktig dom där en person lagförs för det brott som har begåtts. Trots kritiken mot häktestiderna har den svenska lagstiftaren varit obenägen att göra någonting för att förbättra eller försöka lösa problemet. Denna uppsats behandlar de långa häktestiderna utifrån frågan om en maxtidsgräns för häktning bör införas. En redogörelse görs av den kritiken som lämnats, följt av en utblick till några andra länder varav några har maxtidsgränser för häktning. Dessutom lämnas förslag dels på alternativ som kan användas istället för häktning för att ändå säkerställa brotts tillförlitliga utredning dels förslag på hur en maxtidsgräns skulle kunna utformas.   Författarens slutsats är att en maxtidsgräns för häktning skulle vara en välkommen åtgärd för att förkorta dagens häktningstider och utgöra ett steg på vägen för att lösa problemet med långa häktningstider. Införandet av en maxtidsgräns skulle visa omvärlden att Sverige tar till sig av kritiken och aktivt arbetar för att leva upp till kraven som ställs på en rättsstat. Däremot bör maxtidsgränsen inte vara absolut utan förenas med möjligheter att göra undantag och förlänga tidsgränsen under vissa särskilt angivna förutsättningar.

No description available.

No description available.

No description available.

“You only try to stay in the real world”, “you get strange, cold and off”. These are citations from childrens own stories about being in detention and isolated. Approximately 10 000 people are detained annually in Sweden with and without restrictions and several of these are children, persons between 15 - 17 years old. Sweden has ratified the ’Convention on the Rights of the Child’ up to a lot of criticism against the way Sweden detains children. The law that is applied to adults in the case of detention also applies to children. Although, there are some special laws that only apply to detention of children, 24 chapter 4 § RB and 23 § LUL. If due to the childs age it may be feared that the detention would bring serious harm to the child, detention may only occur if it is clear that adequate supervision cannot be arranged. It is also required that there are extraordinary reasons for detention. There is a special group of children who have certain disabilities, children with neuropsychiatric disorders. Problems can occur when these children are detained and isolated. According to Swedish national law, detention of children can take place when the basic conditions in the 24 chapter 1 § RB are fulfilled, when it is clear that adequate supervision cannot be arranged in accordance with 24 chapter 4 § RB. Detention of children may only occur under extraordinary reasons, 23 § LUL. However extraordinary reasons are interpreted in different ways, this leads to children being arrested more often than in exceptional cases. In case of detention of children with neuropsychiatric disorders the disorder may be taken into consideration in the proportionality assessment by some judges and some judges will not. The stay in detention can affect children with neuropsychiatric disorders in different ways. They can develop phobias, self-harm, more anxiety, nervousness and depression. As there are several children with neuropsychiatric disorders who also have an increased risk of developing other psychological problems, this group of children is more likely to be affected by detention. In conclusion, these Swedish laws do not meet the requirements set by the Convention on the Rights of the Child, neither practical nor theoretical.

Europarådets kommitté mot tortyr CPT, har under 24 år kritiserat Sveriges hantering av häktning och restriktioner för unga lagöverträdare. Den senaste kritiken kom den 17 februari 2016 och avser CPT:s besök i Sverige året innan. Åter igen visade rapporten på stora brister i svenska häkten. Av barnombudsmannens och barnrättskommitténs kritik framgår vidare att ungas hälsa kan påverkas negativt under häktning då unga löper en ökad risk för att drabbas av psykisk ohälsa om de isoleras. Det är även vanligt att isolerade personer uppvisar psykosliknande tillstånd. Begränsning i kontakt med familj och vänner, är något som de unga häktade själva har uppgett är svårt att hantera då häktningen innebär en kris för den unge. Uppsatsens syfte är att undersöka om häktning av unga och åläggande av restriktioner för unga kan ses som tortyr eller om häktning av unga och åläggande av restriktioner för unga är en skälig åtgärd utifrån den kritik som presenteras i uppsatsen. Frågeställningarna som behandlas i uppsatsen är: Hur ser aktuell lagstiftning ut gällande häktning av unga och åläggande av restriktioner för unga? Kan häktning av unga samt att ålägga unga restriktioner ses som tortyr eller skälig åtgärd utifrån kritiken som har presenterats av barnombudsmannen, FN:s specialrapportör mot tortyr, barnrättskommittén, europarådets kommitté mot tortyr CPT samt häktes- och restriktionsutredningen? Uppsatsen visar att häktning av unga och åläggande av restriktioner för unga, inte kan ses som tortyr enligt tortyrkonventionens definition. Däremot kan häktning enligt tortyrkonventionen artikel 16 punkt 1 ses som omänsklig behandling eller bestraffning vilket konventionsstaterna så långt möjligt är skyldiga att förhindra. Barnombudsmannen och FN:s specialrapportör mot tortyr anser att effekterna av häktning av unga kan ses som tortyr när den unge isoleras längre än 15 dagar. Dessutom kan häktning och restriktioner för unga ses som omänsklig behandling enligt barnkonventionen, EKMR och tortyrkonventionen. Utifrån vad framställningen har visat är det sannolikt att Sverige kommer att förändra förfarandet kring häktning och restriktioner för unga. I augusti 2016 presenterar häktes- och restriktionsutredningen ett förslag om hur antalet häktningar och förekomsten av restriktioner kan minskas samt hur häktningstiderna kan förkortas för att på det sättet minska den pågående isoleringen i svenska häkten. Det är uppenbart att häktning och restriktioner mot unga är ett område som behöver utvecklas vidare. En önskvärd förändring skulle vara att Sverige tar kritiken som har lyfts fram på allvar och försöker förändra unga lagöverträdares vistelse i häkten för att minimera psykisk ohälsa bland unga lagöverträdare som häktas.

<p>This thesis deals with the question of how Swedish society responds when juveniles commit crimes. The focus is social work co-operating with the legal system and the interaction between these two. The aim of this study is to make visible/analyse factors that affect the choice between treatment and correction of juveniles in an emergency situation, when there is a necessity to choose between immediate preventative custody on the one hand, and detention on the other. This study analyses the selection through outcome patterns. Theoretically the base is six concepts; system/practice, and treatment/correction. Together they form a model where the actors (the social services/the police/the attorney/county administrative courts/district courts) on this juvenile field can be situated. The strategies of the actors’ decision-making are implied by either norm-rational decision-making or goal-rational decision-making. Empirical data is studied through records of immediate custody and detention of juveniles aged 15-18 years old. The immediate denial of freedom represents, in the Swedish legislation, a process whereby social services and law enforcers meet and decide whether to treat or correct the juvenile. This selection is the focus of the empirical study of this thesis. In 1992, 1998 and 2003 a national overall survey was made of all juveniles aged 15-18 years that have been either in immediate custody or in detention or both. Documentation was obtained from the courts. The results show that the general denial of freedom of juveniles have increased greatly during the years 1992, 1998 and 2003, and especially from 1998 to 2003. Almost all of the acts concern boys, even though girls are making at break-through in 2003. There are differences between the groups that either have been in detention or in immediate custody in ways of “survey-year”, “ethnic background”, “age” and “categorising of crime”. This study shows a large discrepancy between legislation and the legal practice.</p>

This thesis deals with the question of how Swedish society responds when juveniles commit crimes. The focus is social work co-operating with the legal system and the interaction between these two. The aim of this study is to make visible/analyse factors that affect the choice between treatment and correction of juveniles in an emergency situation, when there is a necessity to choose between immediate preventative custody on the one hand, and detention on the other. This study analyses the selection through outcome patterns. Theoretically the base is six concepts; system/practice, and treatment/correction. Together they form a model where the actors (the social services/the police/the attorney/county administrative courts/district courts) on this juvenile field can be situated. The strategies of the actors’ decision-making are implied by either norm-rational decision-making or goal-rational decision-making. Empirical data is studied through records of immediate custody and detention of juveniles aged 15-18 years old. The immediate denial of freedom represents, in the Swedish legislation, a process whereby social services and law enforcers meet and decide whether to treat or correct the juvenile. This selection is the focus of the empirical study of this thesis. In 1992, 1998 and 2003 a national overall survey was made of all juveniles aged 15-18 years that have been either in immediate custody or in detention or both. Documentation was obtained from the courts. The results show that the general denial of freedom of juveniles have increased greatly during the years 1992, 1998 and 2003, and especially from 1998 to 2003. Almost all of the acts concern boys, even though girls are making at break-through in 2003. There are differences between the groups that either have been in detention or in immediate custody in ways of “survey-year”, “ethnic background”, “age” and “categorising of crime”. This study shows a large discrepancy between legislation and the legal practice.

Polisens arbete mot brottsligheten är alltid aktuellt. Nästan dagligen kan vi läsa om hur rättsväsendet lyckas, eller inte lyckas, i sin kamp. Tyvärr är övervägande delen av medieutrymmet upptaget av det senare av alternativen. Även inom poliskåren ges ibland uttryck för missnöje och det klagas över skillnader i åklagarnas tvångsmedelsanvändning som gör det svårare respektive enklare att nå resultat i arbetet. Särskilt irriterande uppfattar man från polisens sida att det är då åklagarna inte anhåller och begär misstänkta häktade på recidivfara i så stor utsträckning som man inom polisen hade önskat. Recidivfara är den juridiska benämningen på en persons bedömda risk att återfalla i fortsatt brottslighet.Recidivfaran infördes i svensk lag 1948 i och med rättegångsbalkens ikraftträdande. Man grundade utformningen enligt utländskt mönster och syftet med införandet var kriminalpolitiska skäl där skyddsaspekt och process-effektivitet var de centrala delarna. Recidivfaran blev snabbt det mest frekvent använda häktningsskälet och försök gjordes vid två tillfällen, 1977 och 1985, att inskränka i rättsväsendets möjligheter att anhålla och häkta på recidivgrund. Inget av dessa två försök lyckades i sitt syfte och recidivfarans användning och syfte förändrades högst marginellt. I motsats till det föreslagna utfallet kan man säga att det kriminalpolitiska syftet med recidivfaran istället stärktes.Finns det då fog för de tankar som finns hos enskilda inom polisväsendet att recidivfara som anhållningsgrund är underutnyttjad och skiljer sig åt mellan olika delar av landet? I undersökningen har 321 livsstilkriminella från 20 polismyndigheter följts under en tidsperiod av tre år och sammanlagt 1140 gripanden har undersökts. Undersökningen visar att recidivfara var anhållningsskäl i 55 procent av fallen i genomsnitt och att hela 89 procent av de som sedermera häktades, gjordes så med recidivfara angiven som häktningsskäl. Recidivfara som skäl för anhållning och häktning är alltså mycket vanligt förekommande. Räknat i antal personer som anhålls och häktas blir siffrorna något annorlunda. I snitt 24 procent av de gripna blir till sist häktade på recidivfara. Undersökningen visar också att det finns mycket stora skillnader i utfall mellan olika polismyndigheter. Skillnad syns även i statistiken över åklagarnas jourområden men är något jämnare fördelad då jourområdena omfattar ett flertal polismyndigheter och det större urvalet gör resultatet mindre känsligt för extremt höga eller låga värden.