I uppsatsen har jag genom intervjuer med fyra konsthandläggare från fyra olika landsting undersökt konsthandläggarnas syn på konst i väntrum, hur arbetet med konstplacering går till samt hur konsten väljs ut, och vilka möjligheter och begränsningar väntrummet har som konstmiljö. I bakgrundsavsnittet ger jag en historisk tillbakablick på hur och varför staten började köpa in konst för placering i offentliga miljöer. Under mina eftersökningar har jag inte hittat mycket skriftligt material om ämnet vilket har gjort att de muntliga intervjuerna har varit den största källan till information. Konsthandläggarnas syn på konst i väntrum ligger relativt nära varandra och det som i stort sett skiljer dem åt är nyckelord för vad konsten tillför miljön estetiskt och intellektuellt. Även arbetsprocesserna ser likartade ut. Det om särskiljer deltagarna är de ekonomiska resurserna och antalet medarbetare. Alla arbetar utifrån ett brukarperspektiv där de menar att miljö och konst bör samspela.. Väntrummet som konstmiljö har enligt konsthandläggarna olika typer av begränsningar och möjligheter. Ingen av dem anser att det är lämpligt att placera konstverk med våldamma motiv eller med temat döden, men det råder delade meningar om hur starka känslor konsten får väcka.