This study aims to explore the visual knowledge organization of Aby Warburg’s Bilderatlas Mnemosyne by tracing some of the essential lines in his thinking and relating these to the conceptualization and realization of the atlas project. The image atlas – which at the time of Warburg’s death in 1929 remained unfinished – can be described as a synoptical and experimental didactic instrument, a monumental work in progress conceived to guide art historical thought, which in Warburg’s research expands into a pluridisciplinary field of ”kulturwissenschaftlicher Bildgeschichte”. Within its historical context the Mnemosyne atlas can be seen as an object of critical knowledge that, in presenting art history as an open and mobile visual structure, evades the universalistic aims of encyclopaedic projects. Drawing upon Foucault’s archaeological examination of the humanities in The Order of Things and Agamben’s reflection on method – and specifically on the notion of the paradigm – in The Signature of All Things, I argue that the Mnemosyne atlas with its non-linear arrangement and associative technique should be read in its relation to a pre-encyclopaedic knowledge culture where similarity, kinship and analogy, rather than division, taxonomy and binarity, rule the organization of the world and its objects. This allows us to better understand the scientific foundations of the atlas and to perceive its ongoing compilation of documents as a systematic procedure. Lastly, the study also emphazises the vicinity between Warburg’s image atlas and his library, both in the physical space of his research institute in Hamburg and as a mode of thought.

Uppsatsen syfte är att undersöka en esoterisk bildtradition som en separat bildvetenskap utifrån en diskursanalytisk metod. Frågan ställs hur denna bilddiskurs formerats, om vi kan identifiera en särskild estetik och hur vår bild av den har tillkommit. Uppsatsen undersöker här omgivande narrativ och utsagor. Vidare undersöks samtidskonstens intresse för den esoteriska bildtraditionen där historiska material aktualiseras i nya kontexter, men även dess intresse för aktualisering av en historisk estetik i nya verk. Som utgångspunkt i undersökningen står tolv målningar funna i frimurarordens arkiv för drygt tio år sedan, troligtvis gjorda av hertig Karl, senare kung Karl XIII, och som var en del av den esoteriska krets vid Stockholms slott som hertigen underhöll. Uppsatsen undersöker hur vi utifrån ett samtida perspektiv kan se på dessa målningar som en del av en historisk esoterisk bildtradition men även som rekontextualiserade idag.  Vidare undersöks olika begrepp för hur temporaliteter kan skapas och verka när en estetik fortlever oberoende av tid och plats. Undersökningen visar att det historiska textuella material som ligger till grund för de esoteriska bilderna är centralt för hur denna estetik har utvecklats och överlevt. Vidare visar undersökningen att denna estetik genom sin fortlevnad i samtiden kan identifieras som ett ikoniskt tecken för esoterismen.