The conceived notion on the need and purpose for parliamentary questioning rests upon the idea of ministerial accountability. However, previous research suggests that the use of parliamentary questions is rather versatile, and that members of parliament take advantage of this circumstance. The questions can be used to push a political agenda, to attack ministers and their actions or to enhance their status as active and caring members of parliament. There is little known about the functioning of the questioning institute of Sweden today, and even lesser known about the answering of parliamentary questions. This essay intends to depict how parliamentary question are answered, and furthermore, examine whether the Swedish question institute is used strategically. With the help of internal documents and 10 interviews with officials of the Swedish government offices a description of the course of action when answering a parliamentary question has been accounted for in this essay. Additionally, it has been established that parliamentary questions, and to some extent the ministers’ answers, are used strategically in Sweden.

Den första november 2010 försvann revisionsplikten för mindre aktiebolag i Sverige. Detta medför att det uppstår konsekvenser för de företag som aktivt väljer bort revisorn.  Om inte den externa granskningen finns måste någon annan kontrollfunktion kvalitetssäkra redovisningen för att minimera risken för fel. Det mest naturliga alternativet idag är att redovisningskonsulten intar den rollen då den har insyn i redovisningen och en kontinuerlig kontakt med företaget. Därigenom uppstår frågan om redovisningskonsulten kan vara en tillräcklig kontrollfunktion för att säkerställa kvalitén på redovisningen i dessa företag? Syftet med uppsatsen är att utreda hur revisorns respektive redovisningskonsultens faktiska kontrollfunktion ser ut i det mindre aktiebolaget. För att besvara syftet har vi genomfört två enkätundersökningar bland redovisningskonsulter och revisorer i Uppsalaområdet. Undersökningen tar sin grund i de bådas faktiska kontrollfunktion som i referensramen omfattas av kommunikation, granskning och rapportering samt ansvar. Det har visat sig att redovisningskonsulten har en mer kontinuerlig kontakt med det mindre aktiebolaget och att de båda utför granskningar av redovisningen. Det har dock visat sig att redovisningskonsulten inte har samma möjlighet att kvalitetssäkra redovisningen då bokslutsrapporten inte har tillräckligt med förtroende. Uppsatsen mynnar ut i en slutsats om att redovisningskonsulten i dagsläget inte kan ersätta revisorns kontrollfunktion på grund av att kompetensspridningen är alltför bred vilket främst beror på att det inte ställts tydliga krav på yrkesgruppen.