Människohandel för sexuella ändamål regleras i 4 kap. 1a § BrB och innebär att någon genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att exploatera honom eller henne för sexuella ändamål. I de fall där offret är under 18 år, döms gärningsmannen för människohandel även om denne inte använt sig av något sådant otillbörligt medel. Uppsatsens målsättning är att studera huruvida lagstiftningen rörande människohandel för sexuella ändamål har tillämpats sedan lagen infördes år 2002. Syftet med uppsatsen är således att studera om det förekommer någon förändring i brottsrubricering mellan åklagarens yrkande och domstolens beslut och varför denna eventuella förändring i brottsrubricering sker. Ett annat syfte är att föra en diskussion rörande polisens preventiva arbete gentemot brottet. Uppsatsen bygger på material i form av 41 domstolsavgöranden från Tingsrätt och Hovrätt mellan årtalen 2003 och 2012, där åtalet har gällt människohandel för sexuella ändamål. Uppsatsen tar sin utgångspunkt i en kombination av två vetenskapliga metoder, juridisk metod och textanalys, samt en mindre litteratursökning. Sammanfattningsvis har det framkommit att lagstiftningen om människohandel för sexuella ändamål är svår att såväl tolka som att tillämpa. I hälften av åtalen sker en förändring av brottsrubricering och denna förändring är en direkt konsekvens av domstolens svårighet att styrka rekvisitet otillbörligt medel. Vidare behövs mer forskning kring tillämpningsproblematiken rörande lagstiftningen.