Den här uppsatsen syftar till att undersöka vilka redovisningsformer som är mest förekommande i litteraturundervisningen i gymnasieskolans svenskämne och varför vissa redovisningsformer är mer förekommande än andra. Mer specifikt undersöks elevers attityder till kreativa redovisningsformer samt elevers läsintresse. Genom en enkätstudie undersöks behovet av att arbeta kreativt i svenskämnet och även belysa på vilket sätt kreativiteten skulle kunna bidra till att öka elevers lust att läsa och lära.  Uppsatsen undersöker också några lärares förhållningssätt till skönlitterär läsning i skolan samt deras attityder till användandet av kreativa redovisningsformer i litteraturundervisningen. Enkätundersökningen baseras på totalt 78 insamlade enkäter och resultatet visar att den mest förekommande redovisningsformen är bokrecensionen, detta framhåller såväl elev- som lärarresultaten. Bokrecensionens framträdande plats i svenskämnets litteraturundervisning kan bero på det faktum att skolan är inriktad på uppgiftslösning och att en bokrecension, eller annan skriftlig analys, ger lärare ett enkelt underlag för bedömning.  Den del i uppsatsen som behandlat huruvida kreativitet i svenskämnet möjligtvis skulle kunna gynna elevers läslust och läsvanor har varit mer problematisk att besvara och jag har istället fått luta mig mot den tidigare forskning som visar att kombination av teoretisk och praktisk undervisning främjar inlärningen hos eleverna.  Den här uppsatsen har visat att det finns ett behov av att arbeta kreativt även i svenskämnet och jag vill framhäva vikten av att arbeta varierat för att fånga in samtliga elevers intressen. Resultatet av min studie visar faktiskt att kreativa redovisningsformer inte intresserar alla vilket bör lyftas fram. Genom att arbeta med varierade metoder, alltså att kombinera teori och praktik, tror jag att elevers motivation och engagemang kan öka.