Pentecostals were the largest religious group among conscientious objectors in Sweden between 1967 and 1971, a time characterized by passionate debates on the ethics of war in the shadows of Vietnam and the Israeli-Palestinian conflict. This thesis aims to review and analyze how the Pentecostal periodicals Evangelii Härold and Dagen described and ethically motivated military violence and pacifism in different contexts during this period. The purpose is to identify potential motivations for pacifism and/or military support during a time when a large number of Pentecostals refused to bear arms, with particular interest in how these motivations related to ethical evaluation on contemporary wars.  Pacifism and conscientious objection were regularly promoted and seldom criticized, while most contemporary military violence was condemned with one glaring exception: Israeli warfare. Unlike the American war effort in Vietnam, Israel’s wars were commonly viewed as eschatologically significant and biblically predicted holy wars, with several writers suggesting that God himself has waged and will wage war on Israel’s behalf. Pacifism was primarily motivated by obedience to the Bible rather than empathy, fitting with Lisa Cahill’s theory of obediential pacifism being distinct from empathic pacifism in the Christian tradition. Support for Israeli warfare was also derived from biblical interpretation, primarily based on Old Testament texts. It was further motivated by ideas of Jewish suffering and death being part of God’s plan, with several Pentecostal writers speculating that an apocalyptic genocide greater than the Holocaust would precede the second coming of Christ. Many Pentecostals did not see this as standing in conflict with personal pacifism and conscientious objection, as both views were perceived as biblical. Future research could further explore the relationship between Pentecostal eschatology and empathy, along with how mid-century Pentecostal Zionism might have been influenced by antisemitic ideas from the 1930’s. / Pingstvänner utgjorde den största religiösa gruppen bland vapenvägrare i Sverige mellan 1967 och 1971, en tidsperiod som karaktäriserades av passionerade debatter om krigsetik i skuggan av Vietnamkriget och Israel-Palestinakonflikten. Denna uppsats ämnar presentera och analysera hur de pentekostala tidskrifterna Evangelii Härold och Dagen beskrev och etiskt motiverade militärt våld och pacifism i olika kontexter under denna period. Syftet är att identifiera möjliga motiveringar för pacifism och/eller stöd för militärt våld i en tid då många pingstvänner vägrade bära vapen, med ett särskilt intresse för hur dessa motiveringar relaterade till etisk reflektion kring samtida krig. Pacifism och vapenvägran förespråkades regelbundet och kritiserades sällan, medan majoriteten av det samtida militära våldet kritiserades med ett uppenbart undantag: israelisk krigföring. Till skillnad från den amerikanska krigsinsatsen i Vietnam ansågs Israel bedriva eskatologiskt signifikanta och bibliskt förutsedda heliga krig. Flera skribenter menade att Gud själv har stridit och kommer att strida å Israels vägnar.  Pacifism motiverades framför allt utifrån lydnad till Bibeln snarare än utifrån empati, vilket stämmer väl med Lisa Cahills teori om att lydnadsbaserad pacifism är distinkt från empatibaserad pacifism i kristen tradition. Stödet för israelisk krigföring motiverade också med bibeltolkning, främst utifrån gammaltestamentliga texter. Därtill motiverades det med idéer om att judiskt lidande och död är en del av Guds plan. Flera skribenter spekulerade i att ett apokalyptiskt folkmord större än förintelsen kommer föregå Jesu återkomst. Få pingstvänner uttryckte att dessa idéer stod i konflikt med personlig pacifism och vapenvägran, då allt ansågs vara bibliskt.  Vidare forskning skulle vidare kunna utforska förhållandet mellan pentekostal eskatologi och empati, samt hur pentekostal sionism i mitten av 1900-talet kan ha influerats av antisemitiska idéer.