Denna uppsats ämnar analysera den process och de kulturmiljövärden som bidrar till att aktörer identifierar platsen Gamla Uppsala som ett kulturarv, samt vem av aktörerna som besitter tolkningsföreträde av platsen. För att möjliggöra denna undersökning, har samtalsintervjuer, granskning av rapporter och dokument, samt inventeringar av landskapet, ansetts utgöra lämpliga metoder för att besvara frågeställningarna. Svaren som framkommit i samband med studien pekar på att det finns en övergripande tanke om platsen som historiskt viktig, samtidigt som det även råder skiljaktigheter mellan vilka specifika kulturmiljövärden respektive aktör betonar. Kulturmiljövärdena beror även på aktörernas framställning av kulturarvet som något abstrakt eller fysiskt påtagligt. Resultatet av de två sista frågorna kan beskrivas utifrån att det finns ett tolkningsföreträde på platsen, som kan kopplas till politiska prioriteringar och ramverk, men även ekonomiska tillgångar. Dessa faktorer är i sin tur beroende av olika internationella, nationella och lokala kontexter, som påverkar de olika aktörernas möjligheter till inflytande över Gamla Uppsalas utformning.