Svensk kulturarvspolitik arbetar utifrån visionen för kulturmiljöarbetet 2030 att ”alla, oavsett bakgrund, ska kunna göra anspråk på vårt gemensamma kulturarv”. Vad har föranlett till den här visionen och hur har det sett ut innan? Den här studien syftar till att undersöka hur och om retoriken i det talade språket och den skrivna texten uttrycker en exkluderande eller inkluderande syn på nationellt kulturarv kopplat till identitet.  Hur har synen på nationellt kulturarv sett ut och finns det en ”vi” och ”den Andre”– struktur i diskursen? Källmaterialet består av tre olika kultur- och kulturarvspropositioner under åren 1996, 2009 och 2016. Det kompletteras med utvalda intervjuer och offentliga tal från tre olika kulturministrar under samma år: Marita Ulvskog, Lena Adelsohn Liljeroth och Alice Bah Kuhnke. Metoden för studien har varit kritisk diskursanalys hämtad från Norman Fairclough. Resultatet av undersökningen diskuteras med begrepp hämtade från postkolonial teori, främst Edward Said och Homi K. Bhabha. Sökord: kulturarv, ”den Andre”, kulturarvspolitik, identitet, postkolonial, kritisk diskursanalys, kulturminister, nationalism