Syftet med undersökningen har varit att identifiera strategier som utvecklats av religionskunskapslärare som har en medveten strävan att motverka en statisk tolkning av identitet(er) i sin undervisning. Eftersom att sådana tolkningar av identitet kan bidra till att diskriminerande strukturer i samhället rekonstrueras. Detta har gjorts utifrån en övergripande frågeställning; Hur närmar sig religionskunskapslärarna i min studie frågan om hur de kan förebygga och motverka de problem som en essentialistisk tolkning av identitet kan medföra? Den övergripande frågeställningen förgrenar sig i tre olika frågor. Varför menar lärarna att en essentialistisk tolkning är ett problem i religionskunskapsämnet? Vilken förståelse för identiteter vill lärarna förmedla till eleverna? Vilka konflikter uppfattar lärarna finnas mellan styrdokumenten och deras yrkesutövning? För att besvara frågorna har religionskunskapslärare med ett särskilt intresse för de här frågorna eftersökts, eftersom att de antas besitta särskild kompetens som är värdefull. Lärarna har träffats i gruppintervjuer som därefter följts upp av enskilda intervjuer. Analysmetoden har utgjorts av innehållsanalys med inslag av idéanalys. Detta mot en teoretisk utgångspunkt som utgjorts av socialkonstruktionism, postkolonialt perspektiv och normkritiskt perspektiv. Analysen har resulterat i att fem nyckelbegrepp har identifierats utifrån vad lärarna anser är viktiga delar av deras undervisning för att förklara och problematisera identiteter. Undersökningen visar att religionskunskapslärare menar att generaliseringar kan vara nödvändiga för att förklara religion men att dessa samtidigt är problematiska på många olika sätt. Istället för att religionskunskapsundervisning ska förmedla idealbilder av hur en religiös människa ska vara menar de att deras uppdrag är att berätta om hur människor formas av religion på ett för varje människa unikt sätt som anpassas till deras liv.