Under sommaren 2008 infördes en ny reform i svensk grundskola. Den innebar att alla elever skulle få skriftliga omdömen i samtliga ämnen som de undervisades i. Reformen gav lärare ett utökat och delvis nytt uppdrag vad gällde att bedöma och skriftligt dokumentera elevers kunskaper i samtliga skolämnen. Tidigare studier om bedömning har företrädesvis fokuserats mot de årskurser där betyg ges, från mellanstadiet och upp till gymnasiet. Den här uppsatsen handlar om hur lärare till våra yngsta elever i grundskolan, de som går i åk 1-3, beskriver sitt arbete med kunskapsbedömningen. Studiens syfte är att bidra med ökade kunskaper om lärares kunskapsbedömning av yngre elevers lärande. Uppsatsens empiriska data kommer från åtta stycken kvalitativa ostrukturerade intervjuer med lärare. Intervjuerna genomfördes tre år efter införandet av de skriftliga omdömena. Analysarbetet är inspirerat av Kvale och Brinkmanns (2010) kategorisering där arbetet med datamaterialet bestått i att analysera likheter, skillnader, reducera, strukturera och finna olika kategorier. Det framkommer att de yngre elevernas lärare kopplar begreppet bedömning till betyg och sortering. Min analys visar att lärarna kan beskrivas som kunskapsletare eller kunskapssamlare som båda strävar efter att finna elevers kunskaper för att få bedömningsunderlag, men på olika vis. Det framgår att det finns en osäkerhet hos lärarna beträffande kunskapsbedömningsuppdraget, vad som förväntas av dem och vad det innebär i praktiken. Men också vilka konsekvenser uppdraget får för eleven och dem själva. Det är inte självklart, ses i studiens resultat, att bedömningsuppdraget i teori och praktik går hand i hand.