Den här uppsatsen visar hur fyra kvinnliga författare debutromaner, från 1891-2000, har blivit mottagna. Undersökningen diskuterar hur kritiker förhåller sig till verken och författarnas kön. Undersökningen vill visa på hur kritikernas förhållningsätt till kvinnliga författare har förändrats under ett sekel. Vidare studeras vilka tendenser som påvisar att författarna har blivit recenserade med utgångspunkt i traditionella könsmönster.   Vår teoretiska utgångspunkt är genus och uppsatsens metodologiska tillvägagångssätt utgörs av Ruth Wodaks definition av kritisk diskuranalys (CDA).  Resultatet visar att normen kring kvinnans ställning i samhället präglar hur litteraturkritiken bemöter kvinnliga författare. Den förändring som har skett under hundra år avspeglas även i mottagandet av romanerna.   Summeringen är kritiken har tidigare haft ett tydligt fokus på författarens kön och en förmyndarartad hållning. I recensionerna av de senare verken från sent 50-tal och framåt är istället innehållet och språket i fokus och författarens kön har en underordnad betydelse.