I följande studie undersöks svensklärares arbete med och inställning till grannspråks­under­visning i gymnasieskolan utifrån ett didaktiskt perspektiv. Flera tidigare undersökningar pekar på problem såsom att lärare uppskattar sin grannspråks­kompetens som låg och nedprioriterar momentet. Det övergripande syftet med undersökningen är att belysa hur svensklärare arbetar med det centrala innehållet om språken i Norden, hur de betraktar momentet samt hur förutsättningarna för deras undervisning ser ut. Vidare undersöks vilka resurser som skulle kunna krävas för att förstärka undervisningen. Sex svensklärare på gymnasiet har intervjuats individuellt om sina grannspråkserfarenheter i såväl sin lärarutbildning som egen undervisning inom ramen för kursen Svenska 2. Under­sökningen visar att lärarnas självskattade grannspråkskompetens är förhållandevis låg, att stoff­trängseln i svenskämnet leder till att andra moment prioriteras och att tillgången till lämpligt material är bristfällig. De förbättringsmöjligheter som lärarna föreslår gäller att integrera delar av grannspråksundervisningen i litteraturhistoriemomentet och att resurser läggs på fortbildning och bättre läromedel. Därtill handlar det om att omstrukturera innehållet i kurserna dels för att underlätta elevernas lärandeprogression, dels för att höja kunskaps­områdets status. Undersökningen visar sammantaget att det råder diskrepans mellan språk­politiska intentioner och verkligheten i skolan – ambitionerna har inte realiserats i praktiken.