<p>Uppsatsen inleds med att relatera dramapedagogiken till en skolkulturell problematik som handlar om hur det kognitiva angreppssättet fått en slagsida som bearbetar information på bekostnad av meningsskapande. I bakgrunden beskrivs och fördjupas teoretiska perspektiv på dramapedagogik, med hjälp av dess egen forskning men också belyst med korta estetiska, erfarenhetsbaserade, kognitiva, sociokulturella och pragmatiska perspektiv.Den centrala frågan i uppsatsen är vad som är det specifika för den dramapedagogiska undervisningsmetoden i en skolkontext. Tre informanter som både är lärar- och dramapedagogutbildade, intervjuas om sina upplevelser av dramapedagogisk undervisningsmetod, kontrasterad mot skolans generella lärkulturer.Hermeneutisk helhetsanalys sammanställer svaren tematiskt och analyserar med hjälp av den teoretiska bakgrunden specifika aspekter som informanterna berör. Resultatet pekar på att informanterna uppfattar sig använda en hög grad av komplexitet i arbetsmetoden, som följer med interagering, interaktivitet och estetiskt gestaltning, samt ett syfte att skapa mening och insikt på flera nivåer. Det ställer stora krav på pedagogens kompetens, bl a på integrering mellan teori och praktik. Men det ökar möjligheten till integrering och inkludering av fler mänskliga aspekter i lärprocessen, där den förkroppsligande affektiva kognitionen, intuitiv och mental reflektion är accentuerade. Gruppen och kollektivet används som resurs för individen och tvärtom, det öppnar för mångbottnade och mångfasetterade samspel i lärprocessen. Den fiktiva och kollektiva dimensionen spelar en stor transformativ roll. Även en effektiv användning av praktiserade demokratiska värderingar för hantering av pedagogiska utmaningar är märkbar.</p>

<p>I inledningen ställs frågan om vilka beröringspunkter som finns mellan skådespelar- och undervisningskonst. Är beröringspunkterna desamma oavsett lärar- och undervisningsstil?Utifrån tidigare forskning belyses falska motsättningar likaväl som nyanserade och fördjupade kopplingar mellan skådespelar- och dramapedagogroll. Användning av olika teatrala och pedagogiska konventioner problematiseras och fördjupas teoretiskt. För att vidga synen på dramapedagogisk praktik fördjupas teoretiska perspektiv på relationen mellan konventioner, kompetenser och inre förhållningssätt.Studien syftar till att undersöka hur man kan analysera komplexiteten i den dramapedagogiska praktiken med estetiskt baserade referensramar ur ett lärarperspektiv. Frågor som ställs är: Med vilka kompetenser och förmågor hanterar och använder dramapedagogen komplexiteten i den interaktiva, teatralt gestaltande och meningsskapande formen av undervisning? Kan detta analyseras och synliggöras med hjälp av teatersemiotisk analys och de teoretiska perspektiven?Undersökningen är kvalitativ och har en hermeneutisk ansats, den vill också pröva teatersemiotik som en estetiskt baserad analysmetod. Datainsamlingen sker genom deltagande observation och ett löpande protokoll. Det som observerats är undervisningslektioner i processdrama för dramapedagogikstudenter. Två sekvenser, en med en instruerande lärarroll och en med "lärare- i-roll", analyseras och jämförs. Resultatet visar exempel på att teatersemiotisk analys kan utifrån sina styrkor och begränsningar vara en hjälpmetod för att synliggöra de konventioner, förmågor och kompetenser som både använder och hanterar komplexitet i den dramapedagogiska praktiken. De teatrala formerna används också i sig som pedagogiska arenor. Skådespelarteori tydliggör att det finns ett avgörande samband mellan kvalitén i det inre förhållningssättet, kompetensutveckling och användningen av yttre konventioner. Det är rimligt att konstatera att det finns anledning att belysa fler möjliga paralleller mellan skådespelar- och undervisningskonst, för att skapa en djupare förståelse för dramapedagogikens praktik.</p>

Uppsatsen inleds med att relatera dramapedagogiken till en skolkulturell problematik som handlar om hur det kognitiva angreppssättet fått en slagsida som bearbetar information på bekostnad av meningsskapande. I bakgrunden beskrivs och fördjupas teoretiska perspektiv på dramapedagogik, med hjälp av dess egen forskning men också belyst med korta estetiska, erfarenhetsbaserade, kognitiva, sociokulturella och pragmatiska perspektiv.Den centrala frågan i uppsatsen är vad som är det specifika för den dramapedagogiska undervisningsmetoden i en skolkontext. Tre informanter som både är lärar- och dramapedagogutbildade, intervjuas om sina upplevelser av dramapedagogisk undervisningsmetod, kontrasterad mot skolans generella lärkulturer.Hermeneutisk helhetsanalys sammanställer svaren tematiskt och analyserar med hjälp av den teoretiska bakgrunden specifika aspekter som informanterna berör. Resultatet pekar på att informanterna uppfattar sig använda en hög grad av komplexitet i arbetsmetoden, som följer med interagering, interaktivitet och estetiskt gestaltning, samt ett syfte att skapa mening och insikt på flera nivåer. Det ställer stora krav på pedagogens kompetens, bl a på integrering mellan teori och praktik. Men det ökar möjligheten till integrering och inkludering av fler mänskliga aspekter i lärprocessen, där den förkroppsligande affektiva kognitionen, intuitiv och mental reflektion är accentuerade. Gruppen och kollektivet används som resurs för individen och tvärtom, det öppnar för mångbottnade och mångfasetterade samspel i lärprocessen. Den fiktiva och kollektiva dimensionen spelar en stor transformativ roll. Även en effektiv användning av praktiserade demokratiska värderingar för hantering av pedagogiska utmaningar är märkbar.

I inledningen ställs frågan om vilka beröringspunkter som finns mellan skådespelar- och undervisningskonst. Är beröringspunkterna desamma oavsett lärar- och undervisningsstil?Utifrån tidigare forskning belyses falska motsättningar likaväl som nyanserade och fördjupade kopplingar mellan skådespelar- och dramapedagogroll. Användning av olika teatrala och pedagogiska konventioner problematiseras och fördjupas teoretiskt. För att vidga synen på dramapedagogisk praktik fördjupas teoretiska perspektiv på relationen mellan konventioner, kompetenser och inre förhållningssätt.Studien syftar till att undersöka hur man kan analysera komplexiteten i den dramapedagogiska praktiken med estetiskt baserade referensramar ur ett lärarperspektiv. Frågor som ställs är: Med vilka kompetenser och förmågor hanterar och använder dramapedagogen komplexiteten i den interaktiva, teatralt gestaltande och meningsskapande formen av undervisning? Kan detta analyseras och synliggöras med hjälp av teatersemiotisk analys och de teoretiska perspektiven?Undersökningen är kvalitativ och har en hermeneutisk ansats, den vill också pröva teatersemiotik som en estetiskt baserad analysmetod. Datainsamlingen sker genom deltagande observation och ett löpande protokoll. Det som observerats är undervisningslektioner i processdrama för dramapedagogikstudenter. Två sekvenser, en med en instruerande lärarroll och en med "lärare- i-roll", analyseras och jämförs. Resultatet visar exempel på att teatersemiotisk analys kan utifrån sina styrkor och begränsningar vara en hjälpmetod för att synliggöra de konventioner, förmågor och kompetenser som både använder och hanterar komplexitet i den dramapedagogiska praktiken. De teatrala formerna används också i sig som pedagogiska arenor. Skådespelarteori tydliggör att det finns ett avgörande samband mellan kvalitén i det inre förhållningssättet, kompetensutveckling och användningen av yttre konventioner. Det är rimligt att konstatera att det finns anledning att belysa fler möjliga paralleller mellan skådespelar- och undervisningskonst, för att skapa en djupare förståelse för dramapedagogikens praktik.