De nationella styrdokumenten för gymnasiet påvisar att läraren skall undervisa om samt bedöma elevernas prestationer i språkhistoria. I dagsläget saknas det forskning om hur verksamma lärare skall didaktisera det språkhistoriska momentet i svenskundervisningen. Som konsekvens av detta blir momentet starkt bundet till de läromedel som används, där de språkhistoriska epokerna är tydligt avgränsade till att beskriva utveckling av det svenska språket ur en historisk aspekt. Därmed framträder det dilemma som denna studie har som syfte att belysa. En kvalitativ undersökningsmetod med semistrukturerade intervjuer användes för att söka svar till hur fem verksamma gymnasielärare i dagsläget undervisar i det språkhistoriska momentet. Centralt för studiens frågeställningar är hur respondenterna angriper de språkhistoriska epokerna i undervisningen samt hur de tydliggör det faktum att språkförändring är ett konstant fenomen. Studiens resultat visar att det språkhistoriska momentet får relativt lite utrymme i svenskämnet, möjligen till följd av att den lokala arbetsplanen lyser med sin frånvaro. Den undervisning som existerar är starkt bunden till de läroböcker som respondenterna använder sig av i undervisningen, men det blir tydligt att momentet får en erfarenhetspedagogisk prägel när det sätts i praktiken trots läroböckernas traditionella framställning. Respondenterna finner alternativa arbetssätt för att belysa de traditionella språkhistoriska epokerna som relaterar till elevernas förståelse om språket som fenomen och respondenterna är orädda för att konfrontera språkhistoriska fenomen när de dyker upp i kontext till övriga moment i svenskundervisningen.