<p>Syftet med denna studie har varit att utvärdera och jämföra vårdplaneringsarbetet och de stödinsatser som har gjorts utifrån de målstyrda insatsplanerna på två trapphusboenden inom Eskilstuna kommun. Underlaget till studien har baserats på innehållet i skriftliga vårdplaner tillsammans med data från 14 stycken intervjuer med vårdpersonalen. Behovsområdena i Camberwells behovsskattningsskala (CAN; Camberwells Assessment of Need) har används som gemensamma kriterier att jämföra intervjuerna och de två trapphusboendenas vårdplaner mot. Studien visar att personalen på det ena trapphusboendet täcker av fler behovsområden enligt CAN i de skriftliga vårdplanerna, lyckas förmedla sin syn på brukarnas behov i dem samt använder sig av evidensbaserade metoder i vårdarbetet i större utsträckning jämfört med personalen på det andra boendet. Även synpunkter och tillvägagångssätt skiljer sig åt mellan de två personalgrupperna med avseende på hur de går tillväga vid upprättandet av en skriftlig vårdplan, hur de tolkar begreppet brukardelaktighet samt vilket stöd personalen anser sig få i arbetet. Båda personalgrupperna betonar relationens betydelse i vårdarbetet och efterlyser ett bättre samarbete med andra berörda instanser. I resultatet framgår att systematiska utvärderingar knappast förekommer och att psykologiska besvär tycks vara ett behovsområde som i alltför hög grad förbises vid vårdplanering trots att det uppmärksammas av både personal och brukare.</p>

Syftet med denna studie har varit att utvärdera och jämföra vårdplaneringsarbetet och de stödinsatser som har gjorts utifrån de målstyrda insatsplanerna på två trapphusboenden inom Eskilstuna kommun. Underlaget till studien har baserats på innehållet i skriftliga vårdplaner tillsammans med data från 14 stycken intervjuer med vårdpersonalen. Behovsområdena i Camberwells behovsskattningsskala (CAN; Camberwells Assessment of Need) har används som gemensamma kriterier att jämföra intervjuerna och de två trapphusboendenas vårdplaner mot. Studien visar att personalen på det ena trapphusboendet täcker av fler behovsområden enligt CAN i de skriftliga vårdplanerna, lyckas förmedla sin syn på brukarnas behov i dem samt använder sig av evidensbaserade metoder i vårdarbetet i större utsträckning jämfört med personalen på det andra boendet. Även synpunkter och tillvägagångssätt skiljer sig åt mellan de två personalgrupperna med avseende på hur de går tillväga vid upprättandet av en skriftlig vårdplan, hur de tolkar begreppet brukardelaktighet samt vilket stöd personalen anser sig få i arbetet. Båda personalgrupperna betonar relationens betydelse i vårdarbetet och efterlyser ett bättre samarbete med andra berörda instanser. I resultatet framgår att systematiska utvärderingar knappast förekommer och att psykologiska besvär tycks vara ett behovsområde som i alltför hög grad förbises vid vårdplanering trots att det uppmärksammas av både personal och brukare.