Syftet med detta arbete har varit att studera ett sammansatt språkbegrepp och vad det har för betydelse för lärandet. Studien är gjord på en skola på Nya Zeeland där jag har observerat undervisningen för de tidigare åldrarna (5-8 år). Genom klassrumsobservationer har jag undersökt på vilket sätt pedagogerna ger utrymme för de olika estetiska språkformerna i undervisningen. I intervjuer har jag tagit reda på hur pedagogerna uppfattar användandet av bild, musik, dans och drama i undervisningen, samt vad de anser det ha för betydelse för barns lärande. Observationerna har visat att pedagogerna främst använder sig av musik- och bildspråket i undervisningen, och elevernas egna bilder har en central roll i skrivarbetet i samtliga observerade klasser. I intervjuerna framkom att pedagogerna kände till att de olika estetiska språken är av betydelse för barns lärande, men endast en av de fyra intervjuade pedagogerna kände till själva begreppet, ett vidgat/sammansatt språkbegrepp. Pedagogerna anser att de estetiska språkformerna kan stödja elevers lärande, och de försöker skapa en balans i undervisningen där de olika språken får utrymme. Det finns dock ingen entydig uppfattning om att alla språkformer är nödvändiga för barns meningsskapande, även om tre av de fyra pedagogerna menar att det är viktigt att det finns en variation och att eleverna får utveckla de olika språken. Något som framkommit i studien är att eleverna styrs av pedagogernas val av språkform i undervisningen och alla elever får använda samma språk vid de olika aktiviteterna. En slutsats är att pedagogerna anser att de olika språkformerna främjar elevernas utveckling, och språkformerna har både ett kommunikatoriskt och kompensatoriskt syfte i undervisningen.