No description available.

I uppsatsen behandlas såväl mönsterskyddet som det upphovsrättsliga brukskonstskyddet. Vid den mönsterrättsliga särprägelbedömningen används den kunnige användaren som bedömningsstandard. Ett mönster är särpräglat om det, jämfört med tidigare offentliggjorda mönster, framkallar ett annorlunda helhetsintryck hos denne fiktive person. Vid bedömningen ska hänsyn även tas till formgivarens variationsutrymme. Innebörden av begreppet den kunnige användaren har till stor del förtydligats i EU-rättslig praxis. Begreppet ligger någonstans mellan varumärkesrättens genomsnittskonsument och patenträttens fackman. Vid verkshöjdsbedömningen tillämpas inte någon fiktiv bedömningsperson men dubbelskapandekriteriet används ibland som hjälpnorm. I uppsatsen jämförs de båda skydden för att se om den kunnige användaren skulle kunna tillämpas i verkshöjdsbedömningen inom området för brukskonst. Verkshöjdsfrågan aktualiseras oftast vid intrångssituationer. Praxis inom området för brukskonst har varierat över tid och bedömningen präglas av viss osäkerhet. Flera olika ord och begrepp används och i vissa fall tillämpas exempelvis dubbelskapandekriteriet uttryckligen, medan det i andra fall inte verkar beaktas överhuvudtaget. I praxis inhämtas ofta yttranden från olika sakkunniga, bl.a. Svensk Forms Opinionsnämnd. Det EU-rättsliga originalitetskriteriet innebär att den enda skyddsförutsättningen för upphovsrätt är att ett alster ska utgöra upphovsmannens egen intellektuella skapelse. Även om EU-domstolen uttalat att kriteriet ska gälla generellt inom upphovsrätten har, i doktrin, framhållits att det är osäkert om kriteriet ska gälla inom området för brukskonst. Det finns flera likheter mellan skydden, men även en del skillnader. En viktig likhet är att skyddsobjekten många gånger är desamma och upphovsmannen/skaparen kan, i vissa fall, erhålla såväl mönsterskydd som upphovsrättsligt skydd för sin prestation. En viktig skillnad är att mönsterrättens nyhetskrav är objektivt, medan nyhetskravet i upphovsrätten är subjektivt. På grund av att nyhetskravet inom upphovsrätten endast är subjektivt är det inte möjligt att helt låta verkshöjdsbedömningen bero på den kunnige användarens jämförelse mellan helhetsintryck. En sådan jämförelse görs i vissa fall som en del av bedömningen, t.ex. i NJA 2009 s. 159 (Mini Maglite). En möjlighet skulle kunna vara att tillämpa den kunnige användaren tillsammans med dubbelskapandekriteriet, liksom vid fastställandet av skyddsomfångets storlek och vid själva intrångsfrågan. Definitionen av den kunnige användaren skulle i stort kunna motsvara den mönsterrättsliga definitionen. Ur förutsebarhetssynpunkt skulle det innebära en fördel att delvis använda den kunnige användaren vid verkshöjdsbedömningen inom området för brukskonst, eftersom bedömningen då skulle påminna mer om den mönsterrättsliga särprägelbedömningen. I vissa avseenden skulle dock en bedömning baserad på en genomsnittskonsuments uppfattning vara mer fördelaktig. Det föreslagna tillvägagångssättet, med avseende på den kunnige användaren, lämnar även utrymme för flexibilitet i rättstillämpningen. En tillämpning av det EU-rättsliga originalitetskriteriet, inom området för brukskonst, skulle inte medföra några större förändringar i det föreslagna tillvägagångssättet avseende tillämpningen av den kunnige användaren. Vid utformningen av det upphovsrättsliga skyddet för brukskonst finns flera olika intressen att ta hänsyn till, däribland upphovsmannaintresset och konkurrenternas intresse. Skyddet måste utformas så att det blir en rimlig balans mellan de olika intressena. Ur ett upphovsmannaperspektiv är förmodligen ett högre ställt verkshöjdskrav mest fördelaktigt, eftersom det medför ett bredare skyddsomfång och troligen även ett starkare incitament att skapa prestationer av mer kvalificerad natur. Emellertid måste det finnas en balans mellan de olika intressena och jag tror att användningen av den kunnige användaren i verkshöjdsbedömningen bättre skulle tillgodose en sådan balans, åtminstone jämfört med det stränga krav som kommit till uttryck i förarbetena. Upphovsmannen har även intresse av att rättstillämpningen präglas av såväl förutsebarhet som flexibilitet, och användningen av den kunnige användaren på det sätt som föreslagits skulle troligen gynna dessa intressen.

Möbeldesign, d.v.s. en möbels utseende, är betydelsefullt av flera anledningar. Det är därför vanligt förekommande med s.k. efterbildning. Hur mycket en formgivare får inspireras av föregångare och därmed hur rättsligt skyddad en möbel är mot efterbildning har argumenterats vara ett av immaterialrättens mest svårlösta problem. Uppsatsen utreder vilket skydd en möbel ges mot efterbildning genom upphovsrätten, mönsterrätten och gemenskapsformgivningen. Dessutom undersöks om dagens rättsliga skydd är anpassat till möbeldesignföretagens behov. För att kunna utreda vilket rättsligt skydd en möbel har mot efterbildningar måste först utredas vilka möbler som är ”skyddsbara”. Avgörande för mönsterrätten och gemenskapsformgivningen är huruvida möbeln anses som ny och särpräglad. Avgörande för upphovsrätten är verkshöjd, vilket innebär att möbeln ska ha en utseendemässig distans från föregångarna. Det får anses att det är svårare för en möbel att uppnå verkshöjd än vad det är för samma möbel att anses som ny och särpräglad. Bedömningen av skyddsbarhet är idag inte den viktiga utan istället är bedömningen av skyddsomfånget som är den viktiga. Bedömningen av skyddsomfånget är direkt avgörande för vilket skydd en möbel ges mot efterbildningar. Skyddsomfånget skiljer sig från möbel till möbel och från skydd till skydd. Den oregistrerade gemenskapsformgivningen ger endast skydd mot direkta efterbildningar. Mönsterrätten och den registrerade gemenskapsformgivningen kräver dock inte att det är fråga om direkta efterbildningar. Rättsligt skydd ges gentemot alla andra möbler som inte ger en kunnig användare ett skiljaktigt helhetsintryck. Upphovsrätten kan ge skydd mot möbler som ger ett påfallande likt helhetsintryck. Det är svårt att bestämma en möbels rättsliga skyddsomfång. Bedömningarna är komplexa och en avvägning måste göras mellan å ena sidan formgivarens skyddsbehov, å andra sidan samhällets intresse av effektiv konkurrens och produktutveckling. Detta får anses som immaterialrättens största svårighet. Möbeldesignföretagens önskemål om att förenkla skyddet, är därför svårt att tillgodose. Om en förenkling sker kan de avvägningar som måste göras bli felaktiga, vilket inte kan anses lämpligt. Möbeldesignföretagens andra önskemål, att möbler ges ett brett skydd, kan dock vara möjligt att tillfredsställa. Om kravet på verkshöjd skärps kan upphovsrätten ge möbeldesign ett bredare skyddsomfång.

<p>Möbeldesign, d.v.s. en möbels utseende, är betydelsefullt av flera anledningar. Det är därför vanligt förekommande med s.k. efterbildning. Hur mycket en formgivare får inspireras av föregångare och därmed hur rättsligt skyddad en möbel är mot efterbildning har argumenterats vara ett av immaterialrättens mest svårlösta problem. Uppsatsen utreder vilket skydd en möbel ges mot efterbildning genom upphovsrätten, mönsterrätten och gemenskapsformgivningen. Dessutom undersöks om dagens rättsliga skydd är anpassat till möbeldesignföretagens behov.</p><p>För att kunna utreda vilket rättsligt skydd en möbel har mot efterbildningar måste först utredas vilka möbler som är ”skyddsbara”. Avgörande för mönsterrätten och gemenskapsformgivningen är huruvida möbeln anses som ny och särpräglad. Avgörande för upphovsrätten är verkshöjd, vilket innebär att möbeln ska ha en utseendemässig distans från föregångarna. Det får anses att det är svårare för en möbel att uppnå verkshöjd än vad det är för samma möbel att anses som ny och särpräglad. Bedömningen av skyddsbarhet är idag inte den viktiga utan istället är bedömningen av skyddsomfånget som är den viktiga.</p><p>Bedömningen av skyddsomfånget är direkt avgörande för vilket skydd en möbel ges mot efterbildningar. Skyddsomfånget skiljer sig från möbel till möbel och från skydd till skydd. Den oregistrerade gemenskapsformgivningen ger endast skydd mot direkta efterbildningar. Mönsterrätten och den registrerade gemenskapsformgivningen kräver dock inte att det är fråga om direkta efterbildningar. Rättsligt skydd ges gentemot alla andra möbler som inte ger en kunnig användare ett skiljaktigt helhetsintryck. Upphovsrätten kan ge skydd mot möbler som ger ett påfallande likt helhetsintryck. Det är svårt att bestämma en möbels rättsliga skyddsomfång.</p><p>Bedömningarna är komplexa och en avvägning måste göras mellan å ena sidan formgivarens skyddsbehov, å andra sidan samhällets intresse av effektiv konkurrens och produktutveckling. Detta får anses som immaterialrättens största svårighet. Möbeldesignföretagens önskemål om att förenkla skyddet, är därför svårt att tillgodose. Om en förenkling sker kan de avvägningar som måste göras bli felaktiga, vilket inte kan anses lämpligt. Möbeldesignföretagens andra önskemål, att möbler ges ett brett skydd, kan dock vara möjligt att tillfredsställa. Om kravet på verkshöjd skärps kan upphovsrätten ge möbeldesign ett bredare skyddsomfång.</p>