Det huvudsakliga syftet med denna uppsats har varit att fokusera på Projekt MatchningsArena Timrå, ett pilotprojekt i Timrå kommun för myndighetssamverkan i rehabilitering av de särskilt utsatta, de som står längst bort från arbetsmarknaden och vars komplexa problem och hjälpbehov kräver mer än myndigheterna individuellt klarar av att ge. Informationen om detta projekt har inhämtats dels via dess publikationer påwww.esf.seochwww.timra.se,  men även genom samtal och intervjuer med medarbetarna och en enkätundersökning till deltagarna. Tidigare samverkansprojekt och forskning kring ämnet har legat till grund för en jämförelse mellan MatchningsArenan och tidigare försök och erfarenheter. Det har visat sig att myndighetssamverkan dels är en gammal företeelse, dels att denna företeelse i modern tid blivit mer eller mindre nödvändig för att kunna ge de individer som har sammansatta problem och står långt ifrån arbete den hjälp som berörda myndigheter ska kunna ge. För att en sådan samverkan ska fungera krävs att man gemensamt ser till individen och utgår ifrån dennes behov, motiverar och stärker dennes självkänsla och behåller individen i fokus så att han eller hon själv upplever sig vara delaktig i och ”äga” sin rehabiliteringsplan. Jämförelser mellan MatchningsArenan och tidigare projekt visar att man ligger väl i framkant vad gäller att förverkliga de delar som saknats och efterfrågats i tidigare projekt, men att det som alltid finns mer att utforska och lära sig av.