Undersökningen i den här uppsatsen fokuserar på Gunnar Inghe och en del av det arbete han utförde med att etablera och legitimera socialmedicinen i Sverige på 1960-talet. Genom treolika typer av publikationer, Fattiga i folkhemmet – en studie av långvarigt understödda i Stockholm från 1960, Den ofärdiga välfärden från 1967 och två artiklar ur Socialmedicinsk tidskrift från 1959, går det att se hur Inghe använder sig av diverse forum och publikt tilltal för att nå ut med sin socialmedicin. Auktoriteten hos medicinen och naturvetenskapen visade sig stark när det kom till politik, ny vetenskap och sociala frågor. Socialmedicinen som nytt ämne behövde därför hävda sig inom dessa områden.Åren efter andra världskriget får socialmedicinen allt större plats när det kommer till att ge grund till politiska förändringar i samhället och välfärden. Hur denna etablering och legitimering visade sig i praktiken kan säga oss mycket om tidigare föreställningar inom såväl medicinen, samhället och det sociala. Inghes publikationer studeras ur tre återkommande teman, det vetenskapliga idealet, det sociala medborgarskapet och det publika. Det första temat berör hur gränsdragandet mellan vetenskap, politik och samhället förändras med socialmedicinen. Temat för det sociala medborgarskapet tar upp hur skapandet och definitionen av olika kategorier formar samhället och dess medborgare. Innehållet i publikationerna tolkas utifrån de två första temana och deras utformning utifrån temat om det publika, hur utformning och tilltal spelar roll för att väcka intresse och legitimitet.