Den 1 augusti 2011 trädde lagen (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister (medlingslagen) i kraft. Medlingslagens ikraftträdande förde med sig en reglering om medling och en reglering om verkställande av medlingsöverenskommelser som tidigare saknats i Sverige. Till grund för medlingslagen ligger Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj om vissa aspekter på medling på privaträttens område (medlingsdirektivet). För att förklara en medlingsöverenskommelse verkställbar krävs enligt medlingslagen att parterna når en medlingsöverenskommelse och att samtliga parter samtycker till ansökan om verkställbarhetsförklaring. En medlingsöverenskommelse som förklarats verkställbar genom dom kan även förklaras verkställbar i en annan medlemsstat med stöd av Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). Inhemska och vissa utländska medlingsöverenskommelser kan förklaras verkställbara med stöd av medlingslagen. En inhemsk medlingsöverenskommelse är en medlingsöverenskommelse som ingåtts i Sverige. En utländsk medlingsöverenskommelse är en medlingsöverenskommelse som ingåtts utanför Sveriges gränser. Det kan finnas vissa skäl för att 2 § första stycket medlingslagen, som stadgar att vissa utländska medlingsöverenskommelser inte omfattas av medlingslagen tillämpningsområde, kanske bör ändras. Bestämmelsen kan medföra diskriminering på grund av nationalitet, att utomrättsliga avgöranden inte erkänns ömsesidigt samt att resultatet med medlingsdirektivet inte uppfylls.