Allt fler elever lämnar grundskolan utan att ha nått de kunskapsmål som krävs för att bli antagna till ett nationellt program på gymnasieskolan. Ett alternativ som i dessa sammanhang erbjudits elever är det individuella programmet, numera de fem introduktionsprogrammen. Syftet med uppsatsen är att bidra med kunskap om elevers upplevelser av tiden på högstadiet, året på det individuella programmet och under tiden på nationellt program på gymnasieskolan. Uppsatsens teoretiska utgångspunkt utgörs av olika specialpedagogiska perspektiv och med ett intresse för hur elever i behov av särskilt stöd kan förstås. Tidigare forskning ger en bild av det individuella programmet som en verksamhet avskild från resten av gymnasieskolan. Vidare visar tidigare forskning att goda relationer mellan elever och lärare på det individuella programmet har stor betydelse för elevers förutsättningar för antagning till ett nationellt program. Den vetenskapsteoretiska utgångspunkten är konstruktionistisk och i föreliggande studie har data konstruerats genom livsberättelser. Tio elever har deltagit i vardera två samtal för att berätta om sina skolerfarenheter. Eleverna har det gemensamt att de efter avslutad grundskola studerat ett år på individuellt program och därefter antagits till ett nationellt program på gymnasieskolan. Fokus i analysen har både riktats mot att förstå elevernas erfarenheter av sin skoltid och mot att förstå hur skolor hanterar elevers olikheter. Resultaten kan sägas ge en förståelse för att livet i skolan, framför allt under högstadietiden, för elever i behov av särskilt stöd är präglat av utsatthet. Studiens resultat ger en bild av det individuella programmet som en utbildning där kvaliteter som delaktighet, tillhörighet och gemenskap samt skapande av meningsfulla relationer framträder. Till skillnad från grundskolan synes det individuella programmet ge eleverna i studien möjlighet att nå kunskapsmålen för att antas till nationellt program vid gymnasieskolan.

Skolan är idag en mångkulturell mötesplats som genom sitt fostransuppdrag bland annat ansvarar för att undervisningen ska främja elevernas identitetsskapande. Syftet med denna studie är att genom intervjuer undersöka hur lärare i årskurs 1–3 synliggör och praktiserar identitetsskapandet i religionsundervisningen. Genom en fenomenografisk analysmetod har empiri från intervjuer sammanställts och analyserats utifrån ett interkulturellt perspektiv och Bubers relationsteori. Slutsatsen tyder på att meningsfulla relationer och elevinflytande stärker identitetsskapandet. Resultatet i denna studie är att nio av tio lärare arbetar för att främja elevers identitetsskapande i religionskunskap. / <p>SO</p>

Bakgrund: I lagar och styrdokument stadgas att sjuksköterskan ska vårda patienten utifrånett personcentrerat förhållningssätt. Personcentrerad vård präglas av partnerskap,delaktighet och ömsesidig respekt mellan sjuksköterskan, patienten och närstående. Ettgenuint engagemang från sjuksköterskan—och att se och bemöta den unika människan medvärdighet—värdesätts högt av närstående och patienten. När patienten upplever exkluderingkan passivitet uppstå och skapa uppgivenhet och ensamhet. Syfte: Att översiktligt beskrivasjuksköterskans erfarenhet av personcentrerad vård. Metod: En allmän litteraturöversiktsom baseras på tio artiklar: nio kvalitativa artiklar och en kvantitativ artikel. Resultat:Sjuksköterskan upplevde att kärnan i personcentrerad vård ligger i den relation somutvecklas mellan sjuksköterskan och patienten. Sjuksköterskans uppfattning är god om vadpersoncentrerad vård är. Vidare beskrevs personcentrerad vård som ett förhållningssätt somsynliggör människan bakom sjukdomen. Slutsats: Sjuksköterskan har en god uppfattningom hur personcentrerad vård bör tillämpas och genomföras och vilka de utmaningar är somkan försvåra detta.