I denna uppsats undersöks transmäns relation till sin mens i avseende på deras dysfori och hur de upplevde att den påverkade deras känsla av maskulinitet. Utifrån detta undersöks hur exempelvis diskursen kring mens påverkar dem och huruvida ett transinkluderande språk påverkar dem. De teoretiska infallsvinklarna var bland annat performativitetsteori och queer- teori. Fyra intervjuer gjordes med fyra personer som identifierade sig som transmän och hade erfarenhet av att ha mens. Intervjupersonerna upplevde en del dysfori i förhållande till mensen och kopplade ihop mens med kvinnlighet. Diskussionen fördes bland annat kring hur fenomenet mens kopplas ihop med kvinnlighet och hur det performativt kan reproducera femininitet samt hur mensen är kulturellt och socialt betingat och leder till stigma. Det undersöktes också hur ett transinkluderande språk som till exempel användandet av ordet ”menstruant” kan skapa en normalisering av mens generellt och leda till mindre socialt stigma men också hur det eventuellt kan göra att kvinnligt kodade fenomen fortsätter vara marginaliserade. Detta leder också in på en diskussion kring kvinnan som subjekt i feminismen när det inte enbart är kvinnor som är offer för patriarkala strukturer.