Introduktion: Tandblekning har förekommit sedan mitten av 1800-talet och är en efterfrågad behandling inom tandvården. Missfärgningar beror på inre och yttre faktorer och för att bleka tänderna finns flera tandblekningstekniker. Väteperoxid och karbamidperoxid med varierande koncentration används. Syfte: Att beskriva hur tandblekning inom tandvården påverkar den hårda och mjuka orala vävnaden Frågeställningar: Hur påverkas oral hårdvävnad av tandblekning? Hur påverkas oral mjukvävnad av tandblekning? Metod: Litteraturstudie  Resultat: Strukturen i emalj och dentin förändras och sensitivitet upplevs i både tand och gingiva. Pulpaskada uppstår vid blekning med 38 % väteperoxid. Koncentration och blekningstid har betydelse. Tandblekningsmedel med neutralt pH-värde är mer skonsamt och närvaro av saliv under behandlingen visar minskad skada i oral hård- och mjukvävnad. Konklusion: Kortare behandlingstid och lägre koncentration av väteperoxid eller karbamidperoxid i tandblekningsmedlet ger mindre skadlig påverkan på oral hård- och mjukvävnad.

BAKGRUND Det är i nuläget ej klarlagt huruvida en mjukvävnadsprofil, utan hjälp av en profilröntgenbild, kan användas för att diagnostisera skelettala käkrelationer. Studiens syfte var att analysera möjligheten till att ställa en basal käkdiagnos och att diagnostisera incisivernas lutning utifrån en mjukvävnadsprofil och studiemodeller.METOD Studien har godkänts av Etiska nämnden vid Lunds Universitetet, Sverige. Nio patienter (sex pojkar och tre flickor, 12-16 år) som tidigare genomgått ortodontisk behandling på Tandvårdshögskolan i Malmö selekterades för studien. Patientfallen utgjorde underlag till ett protokoll bestående av extraorala fotografier, fotografier på gipsmodeller samt en panoramaröntgenbild men ingen profilröntgenbild. Protokollet sändes till 217 ortodontister i Sverige (166 protokoll besvarades). De uppmanades att ställa basala käkdiagnoser (sagittala och vertikala), bedöma incisivlutningen samt svara på frågor kring deras inställning till profilröntgenbilder. RESULTAT Sjuttio procent av ortodontisterna skattade att de tar en profilröntgenbild på de flesta av sina patienter. Bland de sagittala basala diagnoserna var det den postnormala diagnosen som visade sig vara den enklaste att identifiera och den prenormala diagnosen den svåraste. Av de vertikala basala diagnoserna var det enklast att identifiera en öppen relation medan den normala relationen var svårast. Överkäksincisivernas och underkäksincisivernas lutning kunde identifieras av 75 % respektive 47 % av ortodontisterna.KONKLUSIONER Studien visar att det i vissa fall går att ställa en ortodontisk diagnos och göra en terapiplanering utan en profilröntgenbild. Resultaten indikerar även att det inte är bettavvikelsen i sig som avgör huruvida en profilröntgenbild tas, utan att valet till större del baseras på ortodontistens egna preferenser.