Uppsatsen undersöker hur personer som jobbar med mobila fritidsgårdar i Sverige upplever den mobila fritidsgårdsverksamheten, dess användningsområden, styrkor och begränsningar. Ämnet saknar tidigare teorier och utgår därför ifrån ett induktivt förhållningssätt och använder grundad teori som forskningsdesign. Som metod har kvalitativa intervjuer med nio av tolv identifierade mobila fritidsgårdar spridda över hela Sverige genomförts. Studien visar att den mobila fritidsverksamheten fungerar som komplement till de fasta fritidsgårdarna genom att den mobila verksamheten är riktad till andra målgrupper. Detta är också den mobila fritidsgårdens främsta styrka. Den främsta begränsningen är verksamhetens brist på kontinuitet vilket försvårar för fritidsledare att bygga relationer med de unga. Uppsatsen bekräftar även att den mobila fritidsverksamheten, precis som andra typer av mobil service, har svårt att nå målgrupper i glesbebyggda områden.