Denna studie har som syfte att undersöka på vilket sätt micromobilitet som transportmedel kan bidra med ett komplement till arbetspendlares resvanor i Uppsala kommun, för att gå mot mer hållbara transportvanor. Studien ämnar sig till att undersöka arbetspendlares attityder för micromobilitet eftersom det är ett relativt nytt begrepp, samt vilka förutsättningar som krävs i den fysiska infrastrukturen för att underlätta för arbetspendlare att genomföra en förändring av deras transportvanor. Metoden som har använts för att besvara frågeställningarna är semistrukturerade intervjuer med arbetspendlare från landsbygden i Uppsala kommun. Resultatet visar att kunskapen kring micromobilitet i dagsläget är liten hos de intervjuade arbetspendlarna i åldrarna 33-62 år. De flesta arbetspendlare anser däremot att micromobilitet har potential till att bidra med hållbara transportvanor om rätt förutsättningar ges. Att arbetspendla från landsbygden innebär långa pendlingstider, vilket gör att de flesta strävar efter en minimerad restid. För vissa innebär det att bilanvändningen är nödvändig i somliga fall, framförallt för de som har småbarn hemma. För att micromobilitet ska bli en integrerad del av det övergripande transportnätet krävs det att osäkerheten kring det övervinns. För att det ska uppnås behöver mobilitetshubbarna utformas med ökad säkerhet samt en överkapacitet av fordon som skapar attraktivitet hos användarna.