Den här uppsatsen undersöker boendes mobilitetsmönster och uppfattningar i relation till hållbar mobilitet i Rosendal, Uppsala. Syftet med uppsatsen är att utreda i vilken grad de boende i Rosendal använder hållbara färdmedel i sin vardagliga mobilitet i relation till områdets fysiska, institutionella, sociala och kulturella förhållanden. För att genomföra undersökningen har både kvantitativa och kvalitativa metoder använts. Data har samlats in utifrån en enkät, varpå olika typer av statistiska analyser har uppförts. En intervjustudie har ytterligare henomförts för att samla in djupare information som leder till kompletterad förstålse i relation till de boendes mobilitetspraktiker. För att tolka resultatet har teoretiska utgångspunkter inom transportgeografin använts vilka är anpassade till det så kallade mobilities paradigmet. Paradigmet lyfter fram aspekter som främst är sammankopplade med den sociala och kulturella kontexten i relation till mobilitetspraktiker. Den här uppsatsen försöker belysa hur den fysiska och institutionella kontexten förknippas med den sociala och kulturella i frågan om hållbar mobilitet. Det hållbara mobilitetsbeteende är snarare ett resultat av den fysiska kontexten än de implmenterande mobilitetstänsterna. Uppsatsen lyfter fram att även den sociala och kulturella kontexten måste tas hänsyn till. Det anses att ett barn-, ålders- och genusperspektiv måste integreras i de relevanta policyerna på ett bättre sätt. Uppsatsen pekar även på att kommunikationen av de befintliga mobilitetstjänsterna till de boende även skulle kunna förbättras.