Slopes in fine till soils are exposed to surface erosion due to rainfall, snowmelt and upland water sources. Large areas of road slopes are therefore covered for surface erosion protection. Preventive methods like ditches and trenches are also being used. Silt tills are particularly troublesome since the water can bring the soil into suspension and cause mudslides.   Different methods for erosion protection have been studied in this work, with the emphasis placed on rockfill covering. The need for and the dimensioning of this type of covering has been examined in literature and field studies. Biological protection methods are alternatives that synergize better with ambitions for sustainable development.   The results indicate that drainage from upland sources is not properly surveyed ditches and trenches are not used often enough the rockfill covering could have been carried out more accurately grain size and thickness of the protective layer could both be downsized the relation principle between grain size and flow rate is hard to use large spaces are unnecessarily covered with gravel biological types of cover could in many cases work just as well a combination of rockfill with finer fractions, and grass or plants is an appealing alternative to the coarse gravel

En dammanläggning består av ett system med olika funktioner; en dämmande, en avbördande och en kontrollerande funktion. Syftet med den dämmande funktionen i en damm är att skapa ytor för vattenansamling. Det finns flera olika typer av dammar, den vanligaste konstruktionsprincipen i Sverige är jord- och stenfyllningsdammar.  Fyllningsdammarna konstrueras med olika zoner, där varje zon har specifika materialegenskaper och funktionskrav. Syftet med den täta zonen (tätkärnan) i en damm är att kontrollera läckage genom dammen. I Sverige används främst morän som material i tätkärnan hos jordfyllningsdammar. Under konstruktionen av en damm byggs den upp i lager. Materialet breds ut maskinellt och packas därefter med packningsutrustning för att erhålla homogena egenskaper på fyllningen. Ett väl utfört packningsförfarande och packningsarbete ökar densiteten, en hög densitet leder till ökad bärighet och stabilitet. För att kontrollera om packningen är tillräcklig används olika metoder för fältbestämning av densitet, de vanligaste vid dammbyggnad är vattenvolymeter och isotopmätare.  I Sverige var den rekommenderade lagertjockleken på en tätkärna i en damm 0,5 meter från år 1988 fram till år 2020, i augusti år 2020 minskades den rekommenderad lagertjocklek till 0,3 meter. Syftet med examensarbetet var att undersöka hur lagertjockleken påverkar packning och homogenitet under uppbyggnad av en tätkärna i morän för dammbyggnation.   En fältundersökning i full skala utfördes på Björkdalsgruvans anläggning, där undersöktes lagertjocklekarna 0,3 meter och 0,5 meter genom konstruktion av två provpallar till en höjd av 1,5 meter. Densitetsbestämningen i fält utfördes med provtagningsmetoderna vattenvolymeter och isotopmätare, de två provtagningsmetoderna redovisar vattenkvot och densitet. Jordproverna från vattenvolymetern analyserades i laboratoriet för vattenkvot och torrdensitet. Moränen analyserades genom tung laboratoriepackning. Utifrån den insamlade informationen beräknades packningsgrad, portal och luftporhalt, parametrarna användes för analys av undersökningen.  Analysen resulterade i att en lagertjocklek 0,3m och 0,5m visade på olika fördelar vad gäller packning och homogenitet. En lagertjocklek på 0,5 meter föreslås vid konstruktion av en tätkärna i morän i en dammkonstruktion eftersom provpall 0,5m visade på en väl packad morän genomgående i hela lagertjockleken.  En jämförelse av resultatet från provtagningsmetoderna vattenvolymetern och isotopmätaren visade på att det finns ett linjärt samband vad gäller vattenkvot mellan de två metoderna samt att ett samband inte har kunnat identifieras vad gäller torrdensitet, packningsgrad, portal och luftporhalt. Däremot uppmärksammades en ökad korrelation mellan resultatet från vattenvolymetern och isotopmätaren med djupet. / A dam consists of a system with different functions; one damming, one diverting and one controlling function. The purpose with the damming function is to create an area for water storage. There are different types of dams, the most common design principle in Sweden is an embankment dam.   Embankment dams are constructed with different zones, where each zone has specific material properties and functional requirements. The purpose with the earthfill core is to control the seepage through the dam. In Sweden it is common to use glacial till (moraine) as the core material in embankment dams. A dam is constructed in layers, where the material is spread mechanically and then compacted with special compaction equipment to create a homogenous material. When the material is well compacted the density increase and a high density increase the bearing capacity and stability. To control the compaction, different methods are used for field determination of density. The most common methods are the rubber balloon method and nuclear gauge method.  The recommended layer thickness in Sweden was 0,5 metres from 1988 to 2020, in august 2020 the layer thickness was reduced to 0,3 metres. The purpose of the master thesis was to investigate how the layer thickness affect compaction and uniformity during construction of a glacial till dam core.   A full-scale field study was conducted at the Björkdalsgruvan facility, where the layer thicknesses 0.3 metres and 0.5 metres were examined by construction of two test pallets. Field determination of density was performed with the rubber balloon method and nuclear density gauge, the two sampling methods report water content and density. The soil samples from the rubber balloon method were analysed in the laboratory for water content and dry density. The moraine was analysed by laboratory compaction. Based on the collected information, the density ration, void ratio and air-void content was calculated evaluated.   The layer thickness 0.3 metres and 0.5 metres reported different advantages in terms of compaction and uniformity. A layer thickness of 0.5 metres is recommended when constructing a glacial till dam core, since the test pallet of 0.5 metres reported a well compacted moraine through the entire layer thickness.  During the field study two methods were used to determine the in-place density, the rubber balloon method and nuclear density gauge. A comparation between the methods showed that there is a linear relation in terms of water content. No relation between the rubber balloon method and nuclear density has been identified in terms of dry density, density ratio, void ratio and air-void content. The result from the rubber balloon method and nuclear density gauge showed an increasing correlation by depth

In the spring of 2022, large parts of an approximately 80-year-old earth fill dam in Burvattnet Jämtland were demolished. The demolished parts consisted of a homogeneous dust body of glacial moraine that was founded on soil. As part of this thesis, soil has been collected during the demolition of the earth fill dam to map whether internal erosion has occurred along the bottom outlet. Sampling was carried out in sections perpendicular to the longitudinal direction of the outlet to investigate whether differences in the proportion of fine soil and fine sand could be identified with an increased distance from the culvert. Furthermore, six flow-through tests have been carried out in the laboratory at LTU on the moraine that was collected along the bottom outlet. The purpose of this was to investigate whether eroded material along the edge could be distinguished in the experimental setup used. Two factors were varied in the experiments, the surface roughness along the edge of the permeameters and the diameters of the permeameters. The trend in 2 out of 3 examined sections along the bottom outlet in the field suggests that material transport because of internal erosion may have occurred. No clear pattern in the proportion of fine soil could be discerned with increased distance from the culvert with the number of samples available in the study. More samples in more sections had to be analyzed to clarify whether transport of fine material and fine sand has occurred along the culvert and whether the fine soil content varies with increased distance. The experimental set-up used could not demonstrate where in the compacted soil material transport had taken place. To be able to evaluate the influence of the cylinder diameter on the flow-through tests, the material from the moraine stripes must be able to be separated, which was the approach, but did not work, in the test setup used. During the flow-through experiments in the laboratory, no material was obtained in the collection vessel of the experimental set-up. The reasons for this have been derived to a series of parameters that may have influenced that no compacted soil left the fine filter. Further studies with the same experimental set-up are thus required to be able to determine the influence of edge roughness on the erosion tendency of compacted soil.

En endimensionell SVAT-modell (Soil-Vegetation-Atmosphere) användes för att simulera avdunstning och uppskatta den kritiska vattenpotentialen där reduktionen av vattenupptaget börjar. Detta gjordes i en blandad tall- och granskog i norra Uppland för perioden 1 maj - 31 oktober 1994. Denna period var ovanligt varm och torr och gav därför en unik chans att studera vattenupptag och upptorkning. Som indata till modellen användes markfysikaliska egenskaper och dagliga meteorologiska data. Modellen kalibrerades med TBR-, tensiometer- och grundvattenståndsmätningar för samma period. Den kritiska vattenpotentialen uppskattades till -100 hPa och visade sig vara en känslig parameter i modellen. Reduktionen av vattenupptaget började i slutet av juni. Ytresistansen beräknades med hjälp av Lohammarekvationen och bladyteindex. De markfysikaliska egenskaperna hade stor betydelse för simuleringsresultaten. Dessa egenskaper var mycket osäkert bestämda på grund av svårigheterna att mäta i inhomogen moränmark. Modellsimuleringarnas överenstämmelse med markvattenmätningarna varierade mellan olika djup i marken. / A one-dimensional SVAT-model (Soil-Vegetation-Atmosphere) was used to simulate evaporation and estimate the critical soil water potential where the reduction of the water uptake begins. This was done in a mixed pine and spruce forest in the north of Uppland, Sweden for the period 1 May to 31 October 1994. This period was unusually warm and dry and gave a unique chance to study the water uptake and the drought. Driving variables to the model were daily meteorological data and soil physical properties. The model was calibrated with TDR- (Time-Domain Reflectometry), tensiometer and ground water level measurements from the site for the same period. The critical water potential was estimated to -100 hPa and appeared to be a sensitive parameter in the model. The reduction of the water uptake began at the end of June. The surface resistance was calculated from the leaf area index and the Lohammar equation. The soil physical properties were shown to be significantly affecting the results of the simulation. The determination of these properties was uncertain because of the problems to measure in an inhomogenous till soil. The model simulations agreed generally well with the soil moisture measurements in some layers but a good agreement for all layers was not possible to obtain.

Majoriteten av geomorfologin i Sveriges landskap är produkten av den senaste nedisningen som avslutades för ca 8000 år sedan. De Geer-morän är en typ av moränavlagring som härstammar från denna nedisning. De Geer-moränavlagringarna har ett omdebatterat bildningssätt samt är landformer med en omtvistad innebörd i landskapen världen över. Vad är det som moränavlagringarna återspeglar? Är det avlagringar från svämmande glaciärer, avlagringar formade vid grundstötningslinjen för en ryckvis avsmältande glaciär eller kanske avlagringar bildade av sammanpressat material i basala sprickor hos en glaciär? Diskussionen om De Geer-moränen har varit långvarig och teorierna är många. Här är forskningen inte överens. Det förefaller också att studerad De Geer-morän på olika platser världen över inte nödvändigtvis behöver ha haft samma bildningsätt. I Sverige förekommer De Geer-morän främst i två områden, längs med kusten i Norrbotten och Västerbotten, samt vid den mellansvenska israndzonen. I dessa områden förekommer moränavlagringarna som små ryggar i svärmar med några meters höjd. De studier som gjorts i Sverige om De Geer-morän har förklarligt nog tenderat att fokusera på dessa två större områden. Men, utöver dessa två större områden finns det också ett mycket mindre område beläget längs med Sveriges västkust, ett område med samma typ av moränavlagringar. De Geer-moränen här, benämnda Hallands kustmorän, är både äldre och färre, dessutom är senaste nedisningens avsmältning i detta område mer ovisst. I denna uppsats gjordes ett försök till att övergripligt redogöra för några av de presenterade teorierna som föreligger De Geer-moränens bildningssätt. Uppsatsen syftar till att studera och kartera De Geer-moränen belägen längs med Sveriges västkust med hjälp av höjddata och sedan jämföra dessa avlagringar med den teori som presenteras i bakgrunden för denna uppsats. De Geer-moränen kommer även att jämföras med en isavsmältningsrekonstruktion gjord i programmet ICESHEET 1.0, med lokala karterade isräfflor i området samt även analyseras utifrån beskrivningarna till SGUs utgivna jordartskartor. Förhoppningen var att denna uppsatsen skulle kunna bringa mer klarhet om omfattningen och utbredningen av De Geer-moränen längs med Sveriges västkust. Resultatet som erhölls presenterades bland annat visuellt med framtagna kartbilder. Några av de slutsatser som kunde dras utifrån denna studie var att De Geer-moränen längs med Sveriges västkust är starkt påverkade av svallning och överlagring av yngre sediment vilket gjorde dem svåra att upptäcka i landskapet. Högst troligt är det att förekomsten av De Geer-morän längs med Sveriges västkust är större än vad som syns vid dagens marknivå på grund av överlagring, dessutom tyder mycket på att avlagringarna fortsätter ut i Kungsbackafjorden och Kattegatt. Det gick för det studerade området att se att det fanns ett samband mellan jorddjup och förekomsten av De Geer-morän. Ryggarna var främst avlagrade ovanpå drumliner och förekom främst i områden med ett jorddjup på ≥ 5m. Det gick inte att dra några slutsatser om De Geer-moränens bildningssätt i området. / Most of the geomorphology in the Swedish landscape is a product of the last deglaciation that ended about 8000 years ago. De Geer moraine is moraine deposits that has debated origins as well as debated implications worldwide. What message does the deposits send? What kind of conditions do they reflect? Are they perhaps the deposits of surging glaciers, or deposits formed at the grounding lines of melting glaciers or perhaps are they squeezed ridges formed in basal crevasses of glaciers? The discussion in research worldwide about the origin of these features have been going on for a long time and there is a lot of different theories about how the deposits are formed. The De Geer moraines in Sweden are mainly located in two larger areas, one of them being along the east coast in Norrbotten and Västerbotten, and the other one being a large belt of deposits that are located parallel to the big Swedish lake Vänern. The majority of the published articles about De Geer moraine in Sweden are therefore understandably about these two larger areas, however there are also a much smaller area of De Geer moraine along Sweden’s west coast. These deposits are called Halland’s coastal moraines and are not studied to the same extent as the other two areas. This bachelor thesis aims to, in a general way, describe some of the different theories there are about the formation of these ridges. The purpose of this thesis is to study and map the De Geer moraine along the Swedish west coast and compare them to the theory featured in the background of this paper. The ridges will then also be studied on the basis of a glacier melting reconstruction in the computer software ICESHEET 1.0, of ice striations in the area and lastly on the basis of the descriptions to the quaternary maps published by Geological Survey of Sweden. Hopefully, this paper will bring some clarity about the De Geer moraine ridges along the Swedish west coast. The results from this thesis were presented visually in different types of map sheets. Some of the conclusions that could be drawn from this bachelor thesis was that ridges along the Swedish west coast were both wave-washed and superimposed by younger sediments which therefore made them hard to both map and distinguish. There is a high probability that the occurrence of De Geer moraine is much larger in the area than what could be seen at today’s ground level. Also, the distribution of the ridges suggested that they continued out in Kattegatt and the Kungsbackafjord. In general, the ridges were superimposed on drumlins and there was shown to be a connection between soil depth and the occurrence of De Geer moraine, the ridges mainly occurred where the soil depth were ≥5 metres. Despite of this, no conclusion could be drawn about the formation of the features.

Abandoned mines present considerable environmental risks through the release of toxic metals, particularly into adjacent water bodies. The implementation of reliable geotechnical cut-off walls containing bentonite stands as a crucial strategy in mitigating environmental groundwater contamination. This study evaluates the viability of employing the methylene blue titration method to quantify bentonite content in till samples, with the objective of verifying the assumed bentonite content (3.5%) and exploring the impact of sample preparation on bentonite content determined through titrations. Bentonite, known for its swelling properties and high cation exchange capacity, was introduced into till samples both in laboratory settings and on-site. The methylene blue titration method was utilized to measure bentonite content in these samples. Laboratory results indicated significant variations in bentonite content depending on the sample preparation method, with methods employing soil homogenization proving more effective in quantifying bentonite accurately. The study's findings support the hypothesis that the methylene blue method can reliably quantify bentonite in till soil samples with the correct preparation in a laboratory environment. On-site analysis exhibited larger variations and deviations in bentonite content quantifications compared to laboratory-based incorporations. Additionally, on-site incorporated samples demonstrated a statistically significant difference in bentonite content compared to laboratory-incorporated samples, highlighting the method's sensitivity and need for future research. This research contributes valuable insights into leveraging methylene blue titration for quantifying bentonite in till soils, crucial for establishing geotechnical barriers to control toxic metal output from mines.