Studiens ena syfte var att undersöka vilka PT-nivåer i morfologi och syntax som processas av 66 SFI-elever som läste SFI på olika nivåer, att undersöka om de processar samma PT-nivåer i morfologi och syntax med avsikt att utforska ifall inlärarnas morfologiska och syntaktiska utveckling sker i samma takt eller ej. I studien undersöktes också det implikationella förhållandet mellan de olika strukturerna tillhörande de olika PT-nivåerna. Studiens informanter beskrev en bildserie bestående av åtta bilder. Utifrån Processbarhetsteorin analyserades deras bildbeskrivningsproduktion med intention att bedöma deras uppnådda PT-nivåer i morfologi och syntax. Utfallet visar att endast 16 informanter av 66 processar samma PT-nivå på morfologi och syntax. Sådana informanter processar PT-nivå 2 på morfologi och syntax. De andra informanterna processar olika PT-nivåer på morfologi och syntax. Det vanligaste uppnådda PT-nivån på morfologi är nivå 1. 37 av 66 informanter uppnår PT-nivå 1 på morfologi. 29 av 66 informanter uppnår PT-nivå 2 på morfologi. När det gäller syntax kom 37 av 66 informanter upp till PT-nivå 2 på syntax. 28 av dem processar PT-nivå 4 på syntax och en av dem bedömdes ligga på PT-nivå 3 på syntax. Som resultatet visar tenderar informanterna att inte ligga på samma PT-nivå i morfologi och syntax. De tenderar dessutom att uppnå en högre PT-nivå i syntax än på morfologi. Ingen av studiens informanter processar en högre PT-nivå på morfologi. Allt detta kan tolkas som att inlärarnas morfologiska och syntaktiska utveckling inte sker på ett simultant sätt. Resultatet ska dock betraktas med en viss försiktighet, eftersom bildserien visade sig vara bättre lämpad på att elicitera obligatoriska kontexter för syntaxsstrukturer än för  morfologiska sådana. Resultatet visar också att det implikationella förhållandet mellan PT-nivåerna, att användningen av de lägre nivåernas strukturer är förutsättningar för användningen av de högre nivåernas strukturer som förutsågs av PT stämmer med utfallet.

Denna uppsats behandlar ändelsevariationen -e/-a hos svaga maskulina substantiv från yngre fornsvenska till yngre nysvenska. Syftet är att frilägga de språkliga faktorer som haft en reglerande effekt på de svaga maskulina substantivens variation och förändringsprocess, och i samband med detta beskriva under vilka inom- och utomspråkliga förhållanden en fornsvensk morfologi blir till en nutida. Materialet består av 20 texter skrivna under perioden 1442–1756. Texterna är valda enligt ett antal spridningskriterier i syfte att inkludera utomspråklig heterogenitet i undersökningen. Metoden är variationslingvistisk och för att fastställa de olika faktorernas föränderliga styrka genomförs en s.k. VARBRUL-analys på materialet. Resultatet visar att faktorgruppen satsdelsfunktion ensam har inverkan på ändelsevariationen under yngre fornsvenska, vilket innebär att den ursprungliga kasusdistinktionen nästintill är intakt. Under 1500-talet kvarstår satsdelsfunktion som faktorgrupp med starkast reglerande effekt. Även faktorgruppen genre har en i hög grad signifikant inverkan, då texter i faktorn kansliprosa har en tendens till -e även i funktioner som ursprungligen tog oblik form. Under 1600-talet har en tydlig frekvensförskjutning till förmån för -a ägt rum, och samtliga av undersökningens sex faktorgrupper bedöms som signifikanta för valet av ändelse. Faktorgrupperna pluralfrekvens och genre tycks ha en påtaglig inverkan på variationen.  Under 1700-talet är andelen -a som mest frekvent, och variationen tycks främst inbegripa ord som betecknar konkreta föremål. Detta får till följd att vår tids mage, pinne, stolpe, men skada, våda, skugga sannolikt skall ses i samband med faktorgruppen semantisk kategori.