Denna uppsats behandlar ändelsevariationen -e/-a hos svaga maskulina substantiv från yngre fornsvenska till yngre nysvenska. Syftet är att frilägga de språkliga faktorer som haft en reglerande effekt på de svaga maskulina substantivens variation och förändringsprocess, och i samband med detta beskriva under vilka inom- och utomspråkliga förhållanden en fornsvensk morfologi blir till en nutida. Materialet består av 20 texter skrivna under perioden 1442–1756. Texterna är valda enligt ett antal spridningskriterier i syfte att inkludera utomspråklig heterogenitet i undersökningen. Metoden är variationslingvistisk och för att fastställa de olika faktorernas föränderliga styrka genomförs en s.k. VARBRUL-analys på materialet. Resultatet visar att faktorgruppen satsdelsfunktion ensam har inverkan på ändelsevariationen under yngre fornsvenska, vilket innebär att den ursprungliga kasusdistinktionen nästintill är intakt. Under 1500-talet kvarstår satsdelsfunktion som faktorgrupp med starkast reglerande effekt. Även faktorgruppen genre har en i hög grad signifikant inverkan, då texter i faktorn kansliprosa har en tendens till -e även i funktioner som ursprungligen tog oblik form. Under 1600-talet har en tydlig frekvensförskjutning till förmån för -a ägt rum, och samtliga av undersökningens sex faktorgrupper bedöms som signifikanta för valet av ändelse. Faktorgrupperna pluralfrekvens och genre tycks ha en påtaglig inverkan på variationen.  Under 1700-talet är andelen -a som mest frekvent, och variationen tycks främst inbegripa ord som betecknar konkreta föremål. Detta får till följd att vår tids mage, pinne, stolpe, men skada, våda, skugga sannolikt skall ses i samband med faktorgruppen semantisk kategori.

Eskilstunamålet har tidigare uppmärksammats, främst i de två studierna av Nordberg (1985) och Sundgren (2002). Dessa studier har tjänat som inspiration för denna undersökning. Syftet med denna uppsats är dels att undersöka vilka dialektala variabler som är synliga i nutid och om dessa skiljer sig i olika åldersgrupper och mellan de biologiska könen. Syftet är dels också att ta reda på om det skett någon förändring sedan tidigare studier. Utöver detta undersöks även attityden till dialekten hos Eskilstunaborna. Metoden som ligger till grund för att undersöka det upplevda dialektbruket hos informanterna är enkätundersökningar. Resultatet av informanternas upplevda bruk visar att Eskilstunamålet fortfarande lever kvar och det pekar på både ökningar och minskningar i användandet av variablerna sedan 1960- och 1990-talet. Informanternas attityder till de olika variablerna skiljer sig också åt mellan de olika informantgrupperna. Det generella resultatet följer även trenden från annan tidigare forskning om att kvinnor tenderar att tala mer standard än män.